Hur är det egentligen med gaykulturen till sjöss?

En journalist ringer för att göra en intervju med mig i egenskap av sjöman. I vanliga fall har de en tendens att ställa jobbiga frågor om hur hur ofta man sextrakasseras och hur elaka gubbarna är. Fast den här gången är det lugnt. Journalisten är köpt. Det innebär att det betalats en rätt stor summa för att få med en artikel i en utbildningbilaga för gymnasieungdomar. Därmed behöver jag inte oroa mig för de känsliga frågorna - skriver han något om dem kommer de nämligen att strykas.

Det roliga var att han inte frågade någonting om att vara kvinna till sjöss. Faktum är att det jag trodde skulle vara en småstressad 10-minutersintervju blev en 45-minuters skämtstaffet. Den köpte journalisten var helfestlig. Och han ställde de mest vrickade frågor. Som den här:

"Men du, shanghaiar man inget längre? Jag menar, det hade varit fint att bli bortförd och sedan vakna upp flera mil ut på sjön, då hade man ju liksom kommit ifrån allt."

(Den köpte journalisten upprepade det här med shanghaiandet flera gånger och hade helt uppenbart en önskan om att komma bort från vardagen)

Fast den här tog priset:


"Du, jag undrar över det här med den utbredda gaykulturen till sjöss, hur är det med den?"

Jag hemma i mitt kök och gapade som en torsk, oförmögen att säga något. Fast han hade faktiskt underlag för frågan. I en artikel i DN 22 juli 2005 skriver Hans Andersson, doktor i ekonomisk historia, om gaykultur bland Vilda Västerns cowboys. Han skriver också:

"I homosociala miljöer, bland soldater, sjömän och fångar, finns en grogrund för sex mellan män."

Jag måste erkänna att jag inte hade en aning. Jag tror jag svarade honom något i stil med att törnarna är så korta att man kan "hålla sig" medan man är ute. För det kan man väl. Killar?

(Jag visste att den där känslan av att inte helt accepteras ombord inte var inbillning! Jag visste det!)

Läs artikeln Sex på prärien här.