Slapp, slappare, slappast

I min nybörjariver att utöva slappandets svåra konst, tycks jag helt ha glömt bort att jag ska flytta om fyra dagar. Det är inte bra. Jag tror jag ska gå och ta ett bad så jag slipper tänka på det.

Shane

Shane hör av sig på MSN. Han säger saker som svenska killar kanske tänker, men inte säger. Han vill träffa mig.

Shane är en bra kille. Jag tror verkligen det. Han skyddade Hama och jag var alltid grymt imponerad över hur långt en vän kunde gå för att skydda en annan vän. Just därför har jag så svårt för att tro honom när han skriver att han är tokig i min röst, i min humor, i mig... Han är ju Hamas bästa vän.

Shane säger att jag sårar honom genom att inte tro på vad han säger. Att han blir uppriktigt ledsen. Jag vet inte om han menar det och fortsätter att vifta bort som ett dåligt raggningsförsök. Men det är ett faktum att Hama sa aldrig ett ont ord om honom. Kanske är det trots allt sant. Att han fallit. Att han inte kunnat sluta, trots att jag är "förbjuden", trots att tiden gått.

Shane gör mig förvirrad. Är jag attraherad? Ja! Vill jag träffa honom? Ja! Borde jag träffa honom? Hell no! Why? Därför att jag har redan har det jag vill ha. Jag mår skit. Mest för att jag känner att jag inte borde tveka alls.

Dokujobb

Nästanchefen kom just in och sa att vårt kommande projekt ska bli dokusåpa. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. En sån hype!

Handtag, famtag, klapp men inte kyss

För tre månader sedan ville Bossen inte ens skaka hand med mig när vi sågs. Han tyckte vi sågs för ofta och att handskakandet blev tjatigt. Jag tyckte det var att ta i. Vi sågs någon gång i månaden, sådär. Eller två... (Vi jobbade ju inte på samma ställe då.)

När han värvat mig och jag kommit på plats, övergick han till att då och då lägga handen på armen eller axeln för att att han tyckte om mig och att han var glad över att jag var där.

Nu har han (vi) tydligen avancerat. Han varit på semester i en vecka. Och när han kom till kontoret idag gav han mig en bamsekram och såg uppriktigt glad ut över att se mig igen. Javisst är det kul. Jag gillar honom också. Jag blev bara så paff.

Under kan fortfarande ske

Det har hänt något konstigt. Jag kan slappna av. Jag tror det är bra.

En vanlig kopp kaffe

Vet du vad man får om man går in på Condecco och beställer en vanlig kopp kaffe?

Jag trodde jag visste att man fick en kopp svart kaffe. Bevisligen har utvecklingen gått åt ett helt annat håll. Man får en latte med standardmjölk.

Så fel det kan bli.

Parerande

M ringer för andra gången den här veckan. Vill att vi ska titta på film. Jag parerar med att jag ska hem till en kompis ikväll. Det är ingen lögn, det är bara inte helt sant.

Det var nog tyst i två eller tre veckor mellan M och mig. Sedan var vi ute och käkade. Jag insåg att även om jag är attraherad av honom, kommer det aldrig någonsin leda till något bra. Sen var det tyst en stund till. (Kan bero på att jag tackade nej till att följa med honom hem för första gången sedan vi träffades) Fast nu hör han av sig. Kanske känner han sig ensam. Det gör inte jag. För mig räcker det att prata med honom i telefon för att se klart. Vi skulle aldrig fungera ihop. Vi är för envisa. Vi vill båda ha rätt. Fast till skillnad från honom kan jag faktisk förstå att andra människor har en annan uppfattning än mig.

Jag får nog berätta för honom att jag träffat någon annan. Sådant är alltid jobbigt: Fast det kommer bli ännu jobbigare att parera tills han inser att jag inte vill träffa honom.

Min midsommar

Jag planerar sällan mina midsomrar, men den här blev verkligen inte som jag tänkt. Alla åkte bort. Till slut fanns det två alternativ: sitta hemma ensam eller åka hem till päronen. Jag valde det sista.

Midsommar firades därmed hos päronens grannar, som så många midsomrar tidigare. Skillnaden var att jag var ett helt gäng år yngre när det hände sist - och dessutom hade sällskap av Svante och grannens barnbarn. Nu var jag ensam under 50.

Jag var full redan vid midsommarlunchen klockan halv tre. Snaps är farliga grejor. Stark starköl är också rätt farligt. Och fulgrogg med yngste brodern, Dverg-Fule. Vid sju var det dags för middag nere hos grannarna igen, men den här gången tog jag det lugnare. Gamlingarna var redan fulla. Plöltsligt kände jag mig väldigt ung. Jag gick hem vid nio. Spenderade kvällen med mig själv framför datorn.

Det kan låta som en misslyckad kväll, men om sanningen ska fram trivdes jag bra med det. Det var lungt, tyst och väldigt avslappnat. En helt okej midsommarafton när allt kommer kring.

Lite lätt stressberusad

Jag kan gå från noll till hundra på en förmiddag. Allt som behövs är en drös mejl, ett gäng telefonsamtal och en nästan-chef som springer ut och in på ens kontor med extra arbetsuppgifter. Och en kollega som ger sig ut på semester min andra vecka på nya jobbet.

Jag har insett, att hur planerad dagen än är när jag anländer till kontoret, kan jag vara helt säker på att allting kommer gå i stöpet redan när jag öppnar inkorgen. Det har varit lite för mycket att göra. Världen har snurrat. Bokstavligen talat. Som effekten av ett styggt karusellåk eller en lätt överarbetad fylla. Jag tror det är ett dåligt tecken. Särskilt med tanke på att jag inte varit på vare sig nöjespark eller fest den här veckan.

Rom och cola

Två sjömän och ett gäng Cuba Libre. En måndagkväll på Avenyn. Så jävla najs!

"Varför gör jag inte sånt här oftare?" tänkte jag när jag satt där halvlullig på Lilla London och snackade grundstötningar.

När klockan ringde fyra i morse och det var dags att gå upp för att följa sjömanskollegan till bussen, mindes jag varför. Man sover alltid för lite, är alltid lite för seg och potentiellt alltid lite för bakis.

Fast det är nog tröttheten som är värst nu när jag sitter på kontoret. Har varit här sedan klockan sex. Lite extremt, jag vet. Men om jag ändå skulle upp och visa till bussen, kunde jag lika gärna dra mig iväg till jobbet så jag kan gå hem tidigare och sova i eftermiddag. Så nu har jag bara sex timmar kvar. Typ. Underbart!

Jag vet bäst själv

I går fick jag nytt träningsschema. Jag hade krupit till korset och erkänt att jag inte orkar sex dagar i veckan. Men när jag tittade på övningarna ville jag inte vara med längre. Så tråkigt. Så tunga pass. Så många övningar. Jag satt i omklädningsrummet och kände tröttheten komma över mig. Kände att jag borde skita i passet.

Men jag bet ihop, memorerade övningarna och körde igång. Tre övningar senare stod jag och flåsade som en gnu vid skivstången. Skulle köra knäböj men blev onormalt trött, skrämmande fort. Jag såg mig själv i spegeln och bestämdet mig för att lägga ner. Plockade av vikterna, låste in mig på dass och lipade. Det var värre än vad jag trodde. Jag är slut. Helt slut.

Jag ska ta det lite lugnt ett tag. Kolla in några andra gym. Träna lite som jag vill. Sköta kosten men inte pedantiskt. Ladda om. Nästa gång jag går på det tar jag det ur en annan vinkel och med vissheten om att jag känner min egen kropp fan så mycket bättre än någon annan. Därför ska jag skita i när andra säger att jag borde klara mer när jag själv känner att jag närmar mig gränsen. Varför lyssnar man mer på andra än på sig själv? Why?!

Högt spel

Idag tycker jag riktigt illa om mig själv. För att jag inte står för vad jag vill, vad jag tänker och vad jag tycker. Och för att jag inte är den jag alltid trott att jag varit. Hur många fler än mig själv har jag lyckats lura?

Jag söker spänningen och utmaningen i allt. Jag spelar med allt högre insatser, medveten om vad det kan innebära, men utan att vilja se konsekvenserna. Jag skiter helt enkelt i visheten och klokskapen. Blundar och kastar mig ut.

På spårvagnen till jobbet insåg jag att rastlösheten kickat igång igen. Jag är bara trött på att vara jag. Eller den jag tror mig vara. Jag nöjer mig aldrig med det jag har. Jag skulle kunna vinna jackpot och ändå spela för att få en till.

Så hur dumt och korkat det än är, sträcker jag ut handen och tar chansen när den kommer. Det gjorde jag i går om än på ett mycket försiktigt och oskyldigt sätt. Och jag ångrar mig. Men jag kan inte låta bli att göra det igen.

Fan ta mig.

Dunderstrul x 2

Okej, nu visualiserar vi att vi har en stor fet jävla vägg. Och så ser vi mig stå en bit ifrån. Jag gör mig startklar...

Färdiga....
Klara...
Gååå!

Tänk dig att jag springer som en tok mot den där väggen. Med huvudet före. Och jag ska inte över, jag ska in i den. Jag har rätt bra fart när jag...

Bang.
Aj.
Fan.

Jag har strulat till det. Gjort något jätteförbjudet. Gånger två. Två helger på raken. Problemen multipliceras, upphöjs i två, fyra... Eller sex. Hade det här varit en Kalle Anka-tidning hade det stått

Gulp.
Humpf.
Aotch!

Jag kan i alla fall trösta mig med att jag inte är den som skulle få det värst om hela ekvationen löser sig i slutänden. Fan vilken klen tröst.

Ung och klen

Jag var på 50-årsfest igår. Yngst i sällskapet. Det spelade ingen roll - förrän jag blev trött och började gäspa vid ett. Och sedan vid två. För att kasta in handduken och ringa en taxi vid tre. Gliringarna visste inga gränser.

Idag går allt på halvfart, men trots imponerande mängder vin, drinkar och champange är de enda sviterna från gårdagen trötthet. En näst intill förlamande trötthet i och för sig, men ändå.

Jag hade ätardag i går. Jag kommer ha ätardag idag. Och antagligen i morgon också. Motivationen sviktar. För jävla trött på kyckling nu. Får börja käka fisk istället. Men jag vill inte sluta med dieten. Den håller mig på banan. Den får mig helt klart kroppen att må bättre. (Även om den hade kunnat optimeras med lite mer grönt)

Ikväll är det grillning och fotboll hos Svante som gäller. Fule (min store lillebror) hänger också på. Ska bli riktigt kul. Det var ett tag sedan jag såg Fule sist. Han har hunnit köra av vägen och legat på sjukhus sedan dess. Jävla unge. För ett halvår sedan skar han av sig handleden när han kaklade sitt badrum. Ambulans den gången också. Förstår inte varför han inte kan vara en normal unge och låta bli att skrämma livet ur folk hela tiden.

När taxichaffisen raggar på en

Taxichauffören ringer innan han hunnit fram till adressen där han ska hämta upp mig. Han säger att jag är snygg innan jag hunnit sätta mig till rätta i passagerarsätet. Han vrider upp stereon med kurdisk musik och frågar om det är bra. Jag säger att jag inte lyssnar på sånt i vanliga fall, men att det är okej.

Han blir imponerad över att jag kan fråga "hur mår du" på kurdiska. Ännu mer impad av att jag kan svara på hans fråga om hur jag mår. Skulle kunna briljera med att rabbla glosor som eld, gaffel, kniv, sked, vatten, kött och att maten smakar bra. Men jag känner inte för att glänsa. Jag är trött och vill hem. Och kurdiskan representerar något jag helst vill lägga bakom mig.

En halv minut hemifrån mig ringer hans telefon. Jag förstår tillräckligt mycket sorani (kurdisk dialekt) för att förstå att han pratar om mig. Om han hade tänkt vara smidig är han fruktansvärt korkad som säger mitt namn (även om det är med kurdisk böjning) högt.

När jag har betalt vill han skaka hand, men så fort jag sträckt fram handen drar han mig till sig. Men jag vill fan inte kindpussas med honom klockan halv tre på natten (och ingen annan tid på dygnet heller), vad fan tror han? Han är min taxichaufför! Han ska köra mig från A till B, vara trevlig och inte störande. Helst ska han inte stinka svett som han gör och han ska absolut inte stöta på mig. Hur svårt kan det vara?

Jag ringer och anmäler honom så snart jag kommer innanför dörren. Inte för att det kommer hjälpa mig något, men ändå. Jag tycker det är grymt störande att han ens försökte.

Grymt snygg tjej

Ibland undrar hag om jag inte är bi trots allt. Den här tjejen är ju stanslöst snygg. På ett henne-skulle-jag-vilja-ha-sätt. Och då menar jag inte Tila...

http://video.msn.com/?mkt=sv-se&vid=ed3845cc-24a9-4c9e-b725-f4a7d2c186fd&from=SVSE_MTV&tab=m1208935489714

Tillstrulat

Okej, jag erkänner. Jag har strulat till det. Igen. Big time, skulle man kunna säga...

Shit shit shit...

(Det är helt jävla underbart)

Trött på dieten

Det tog sex veckor, men nu är jag tamejfan trött på kyckling och ris. De två sista dagarna har det varit seeegt att få i sig maten. Jag har bestämt mig för att jag ska skylla allt på basmatiriset. Basmatiris är ingen hit. Äter det mest för att det inte behöver koka så länge. Fast jag får nog gå tillbaka till råriset på heltid. Det är utan tvekan godare. Så kanske jag orkar sex veckor till?

More power, more money

"I need more money and less shit from you people"



Bossen gillar faktiskt min kaffemugg.
Fast jag får inte ett skit mer för det.

Ett test

M hör av sig på MSN. Han är kvar på jobbet. Jag är kvar på jobbet. 15 minuter senare kramar vi om varandra i Brunnsparken. Han är mer solbränd än sist och har kortare hår. Klippt sig själv, säger han. Jag tror honom inte, det ser för bra ut. Fast jag vet att han är pank och betala för att någon ska klippa honom när han kan göra det själv... Kanske är det sant?

Jag bjuder honom på min favvorestaurang. Han äter pasta och jag dricker lightcola. Det är jobbigt att sitta där. Jag tittar mest ut genom fönstret. Undviker hans blick. Han tittar mig rakt i ögonen så fort chansen finns, precis som han gjort ända sedan vi först träffades. Han har bruna ögon. Med grönt längst in runt irisen.

Han berättar att han varit hemma i Ljungby i helgen. Han uttalar Ljungby så lustigt att jag vill skratta varje gång han säger det. Faktum är att han säger mycket som låter roligt. Mest ord med "r" i. Han är smålänning. Han uppskattar inte alls att jag roar mig på hans dialekts bekostnad.

Jag tycker inte vi säger ett skit till varandra under den en och en halv timme vi ses. Dösnack, tomt prat för att få tiden att gå. Att träffa honom var lite som ett test. För att se om det fanns något kvar. Det gör det. Men det är för litet för att spela någon roll. Samspelet är som bortspolat, jag tror det försvann med tystnaden. Tystnaden som blev av att vi aldrig uttalat vad det är vi egentligen håller på med.

När vi väntar på hans spårvagn, säger han att jag gärna får följa med honom hem. Jag säger att jag måste hem och laga mat. Det var ingen lögn. Han går på sin vagn och jag sätter mig och väntar på min. Ångrar mig inte. Hade jag verkligen velat vara med honom hade jag offrat morgondagens matlådor för att vara det. Men han är inte värd det. Det är skönt att veta.

Så gick det alltså med killen som skulle vara mannen i mitt liv. Åt skogen. Så tur att jag har en backup.

Freak

Jag körde armar i går. Plågade dem tills de skrek, sen körde jag lite till. Klämde ut det sista jag hade och blev hög på endorfin. Jag njöt av smärtan när jag körde de sista repetetionerna. Jag har blivit en sadist, förälskad i den brännande känslan man får när orken håller på att ta slut. Jag förstår hur en del kan bli beroende av träning.


Själv ser jag mig inte som beroende. (Jag förnekar precis som alla andra missbrukare) Däremot har jag börjat kalla mig själv träningsfreak, även om jag inte själv ser mig som det. Kanske är det mest ett sätt att få andra att slappna av. Få dem att inse att det är okej att de tycker att jag är lite knäpp. Det är kanske inte helt normalt att träna eller att äta som jag gör. Men jag svär på att jag mår bättre av det. Även utan endorfinkickarna.

Jag har lärt känna min kropp. Och jag lyssnar (inte alltid måste erkännas, men allt oftare) på vad den säger till mig. Fast nu pratar den inte med mig, den skriker. Den vill ha lugn och ro. Så trots att jag vilade hela förrförra veckan, tar jag en vilovecka till. Man kan inte träna bort tröttheten. (Okej, är du soffliggare gäller det där inte dig) Jag måste sova.

Men det ger mig plötsligt ett problem. Vad i helsike gör man för att fördriva sju träningsfria dagar? Kaffe, någon?

A day like this

Vissa dagar har man självförtroendet att bryta dresscoden för att ta på sig en alldeles för kort kjol när man går till jobbet. Sådana dagar kan man roa sig med att se hur somliga tittar snett. Och hur andra helt glömmer att titta bort.

Det har varit en sån dag idag.

The idiot next door

Grannen ovanpå mig är störd. Det kan vara diagnostiserat eller ren idioti, jag vet inte vilket. Troligen är det en kombination.

Förutom detta har han en imponerande grälargen och en fruktansvärt slemmig hals. Kombinationen är bedårande. En högfrekvent ständigt irriterad stämma. I kombination med ett bedövande harklande.

Ha-haa-haa-haaa-haaarrrrrk-aaaaa-aaarrrrrkkeeel.

Så fort han har flickvännen hemma drar han igång maskineriet.

Skäll skäll skäll, mal mal mal, skäll, ha-haa-haaarrrrkeeeel!

Flickvännen är inte heller helt hundra. Jag har inte hört henne säga ett knyst, men grannen snett ovanpå mig hävdar att hon låter mer än han. Kanske talar hon på en lägre frekvens som går vågrätt medan hans högfrekvens går lodrätt?

Malande-malande-malande-ha-haaa-haaarkeeeel-keeel. Malnade.

Jag förstår inte hur de orkar. Jag förstår inte hur han orkar skälla, hur hans hals pallar harklandet, hur flickvännen pallar harklande. För att inte tala om snarkandet. Det är också högfrekvens och transporteras därmed lodrätt nedåt, in i mitt sovrum. Jag sover i princip i samma rum som honom. Flickvännen sover nog aldrig.

Ha-haa-haaaarrrrkeeeel. Zzz-zzz-zzz-znark. Ha-ha-ha-haa-haaarkel. Host host host, ha-haaaarrrrkeeel. Host.

För någon månad sedan åkte han på semester. Han var borta länge. Jag kunde inte sova om nätterna. Tystnaden var för påträngande. Sen kom han hem. Jag trodde och hoppades att han gjort slut med tjejen - det har inte varit så mycket malande på sistonde. Harklandet har också varit bättre. Fast idag drog han igång igen. Mer harklande är malande. Vilket på sätt och vis är ganska skönt. När malandet tar överhanden skriker de och kastar möbler efter varandra. Så länge han fortsätter harkla sig och låter bli skrikandet, slipper jag ringa polisen igen. Det är alltid något. Om inte annat kan jag trösta mig med att jag drar om en månad. No more harkel, no more malande.

Insikt

Jag tror jag börjar greppa det... Livet handlar om att våga slappna av.

Om att att spontanringa folk. Om att haka på. Slappa. Ta en fika. Skratta. Njuta av solen. Gå på någons inflyttningsfest utan inbjudan. Utan partykläder. Utan partydricka.

Det handlar om att sova över hos någon, om att inte riktigt veta vad man sysslar fram på småtimmarna men ändå våga låta saker bli som de blir. Om att inte få panik över att dagen inte blev som planerat.

Solen skiner. Det är lördag. Jag är trött som fan. Gårdagen blev inte alls som planerat. Den blev tusen gånger bättre. Hur den här dagen bli, spelar inte så stor roll. Jag tar det som det kommer.

Nytt jobb

Första dagen på nya jobbet var... Allt utan hektisk. Bossen (T) och jag flyttade runt lite möbler på mitt nya kontor. Det mesta var gammalt och slitet och ingenting passade ihop med något. Så vi hade ett rätt tufft jobb. Resultatet blev för jävligt, men det får duga. Så länge.

Sen gick vi ut på stan och shoppade telefon till mig. Det var också ganska svettigt. Finns ganska många modeller att välja mellan. Efter lite övervägande hittade jag en metallicgul sak som jag tyckte såg bra ut. Mest för att Bossen hade en sån (fast svart och lite fulare då)och sa att den var okej. Jag litar på honom.

Sen åkte vi på möte. Och sen åkte vi hem. Eller ja, jag åkte till gymmet och Bossen tillbaka till kontoret. Vi har alla våra prioriteringar.

Enligt Bossen kommer min nya jobbdator i morgon. Kommer säkert ta hela förmiddagen bara att trycka på on-knappen...

Vänner

Jag var helt obeskrivligt sällskapssjuk och efter att i omgångar försökt få tag på någon att leka med, ringde jag Svante en andra gång. Den här gången svarade han.

Han var hos en kompis och grillade, men ville leka med mig i alla fall. Så han lånade polarens bil och hämtade upp mig, trots att jag bor i "fel" ände av stan.

Sedan skrattade jag mig lycklig resten av kvällen.

Förstörda dagar

Efter monstershoppingturen i fredags slog det mig att jag faktiskt slappnat av i flera timmar. Jag insåg att jag skulle bli sjuk. Det halsonda kom som ett brev på posten redan samma kväll. En direkt reaktion på att stressen inte längre låg och lurade i kroppen. Jag stannade inne hela dagen igår. Brydde mig inte om att dra upp persiennerna. Tillät mig själv att göra ingenting och "förstöra" hela dagen slöandes i sängen.

I natt sov jag bättre. Mådde inte lika dåligt som i går, men såg ändå till att "förstöra" även denna dag. Fast idag gick jag ut, solade. Läste lite. Pratade med grannen. Gjorde ingenting. Slappnade av. Kom på att det var ganska skönt. Frågan är varför jag inte gör sådant här oftare. Varför ska man behöva lära sig något så simpelt? Varför?