Too much wine

Jag låg i badet och tänkte intelligenta tankar. Men vinet jag drack tog udden av dem och nu minns jag inte längre vad jag skulle skriva. Fan. Jag som hade tänkt bli en lysande författare.

Medel som medel

Jag följer med min vän in på Willys. Hon går raka vägen fram till tvättmedlet. Extrapris på Via. (Eller är det Ariel?) Hon ser hur som helst nöjd ut när hon grabbar ett paket och går bort till kassan. Jag ställer mig vid utgången. Väntar. Länge. Folk går före henne i kön. Jag förstår ingenting, men hon pekar på paketet och skakar på huvudet. Hon har bytt till Willys eget märke. Jag tänker att hon kanske inte hade med sig tillräckligt med pengar och suckar lite över hennes stolthet. Varför inte låna en tjuga av mig, liksom. Sen visar det sig att hon skulle ha diskmedel, inte tvättmedel. Medel som medel, liksom.

Det är en rätt typisk reaktion för min väns tillstånd. Hon är lite snurrig. Snurrigheten kallas stress och jag vet hur det är och hur det känns. För av precis samma anledning brukar jag gå ifrån bankomaten med kortet kvar i automaten. Av samma anledning ställer jag ofta samma fråga två minuter efter att jag fått den besvarad första gången. Av samma anledning vränger jag orden och kastar om bokstäverna för att förtvivlat försöka uttala en omöjligt kombination av konsonanter - för att sedan helt tappa talförmågan.

Stress gör livet lite mer intressant. Man vet liksom aldrig vad man egentligen håller på med.

I första hand

Förra gången var det morsans vikarierande kollegas kompis pojkvän. Den här gången var det mindre invecklat: min träningskompis kollegas sambo.

En första titt förra lördagen. Ett samtal med ägaren i måndags. Intresseanmälan i går. Kontraktskrivning i dag.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur man kan mygla sig genom systemen. Allt man behöver är några kontakter, rätt formuleringar och ett uns envishet. Och självklart rätt tajming.

Det fanns (finns) en (bostads)kö. Jag lade mig i ytterfil, knödde mig in längst fram. Skrev under, skakade hand och tänkte "äntligen är jag inne i systemet". Förstahandskontrakt.

Om en månad flyttar jag in i min trea. Min. MIN.

Svullarvecka

Måndag. Direktflyg Landvetter - Kallax. På Luleå flygplats sitter Pieter Siepen i röd filthatt och en utstyrsel som hade inte hade väckt något större uppseende - om det suttit på en nioårig flicka. Jag skiter i vad som är vett och etikett och glor. Han är rätt snygg, trots allt.

Snygg skeppare finns det också på det fartyg jag besöker. På flera av dem, förresten. Jisses... Och jag springer upp och ner i lejdare med L och fotar och antecknar och snackar skit och ränner i några lejdare till. Fast i maskinrummet får vi inte fota med blixt, då går larmet. L och jag slår av blixten och fortsätter fota. L påminner om min bror. Min bror ser rätt bra ut.

Ut drar vi på kvällen, upp till stan. Sätter oss på en krog och jag slår på stort och beställer in en öl. Och en cider. Frågade Julie tidigare i veckan hur man bär sig åt med maten när man är på resande fot. "Man tar en ätardag" sa hon. Och jag fick två ätardagar. Gjorde om dem till halvsvullardagar.

Fast idag blev det helsvullardag. Inte till en början. Men sedan, när vi väl hamnade på flyget igen och magen började kurra och allt restaurangen erbjöd låg mil ifrån kyckling och ris. Över en baguette med parmaskinka och mozarella på Kallax skriver jag på avtalet för det nya jobbet. (Det som T erbjöd) På Arlanda pladdrar T om allt som kan tänkas avskräcka mig medan jag är helt upptagen av en extraordinärt god chokladmuffin.

I Göteborg är jag inte uppskrämd, men lätt stressad när jag möter T i Brunnsparken.

- Jag tänkte komma med ett skamligt förslag, säger jag och T tittar nästan förskräckt på mig.
- Vad sägs om en vinare i Slottskogen?
- Ja! säger T.

Så vi tog vägen förbi Systemet. Och sen via kakhyllorna i den lokala ICA-butiken. Vi kallar det picknick. Jag blev sockerhög och vanligt alkofull.

Och fullare blir jag av både det ena och det andra, för väl hemma kommer exet förbi och föreslår middag på Kon Tiki. And off we go. Jag är full och knôkmätt när jag kommer hem igen. Dessutom har jag gjort ett moget beslut. Ätar- och vilodag resten av veckan. Det tyckte M lät perfekt och lovade att bjuda på en god middag i morgon. Shit vad jag har det bra. När man inte går in på detaljerna. Och det gör vi inte nu.

Snabba ryck

Chefen tittade in och sa att jag inte behövde vara på kontoret nästa vecka. Det var ungefär vad jag behövde för att komma igång.

Sliter hårt

Man kan säga att jag inte gör ett skit. Eller så kan man säga att jag gör väldigt mycket. Som att titta på lägenheterna i byggnaden mittemot, fundera över vilken jag helst hade bott i och hur jag skulle gått till väga för att få just den. (Mörda eller låna ruggigt mycket pengar) Eller slå nya rekord i patiens. Eller dricka den hundrafemtioelfte koppen kaffe. Och tiden går... Långsamt.

Jag skulle kunna jobba "som vanligt". Faktum är att jag vill göra det. Men hjärnan har slaggat ihop och tankarna blivit trögflytande. Jag behöver en knuff i ryggen. Frågan är vem som ska ge mig den. Hälften av mina kolleger vet fortfarande inte om att jag ska sluta (på inrådan av chefen väntar jag med att berätta det till nästa vecka) och de som vet tycker väl inte att det är någon idé att jaga på mig. Själv är jag oförmögen att ta mig i kragen. Så jag fortsätter slösurfandet, kaffesörplandet och lägenhetsspanandet. Utan dåligt samvete.

Vad var det du inte sa?

Vi missförstår varandra. Nu börjar jag höra när jag själv säger saker som kan missuppfattas av honom, hinner (oftast) korrigera innan det skadar. Men jag kopplar inte vad han säger. Jag märker att han är trött på att jag inte förstår, hör irritationen i hans röst. Och sedan sucken. Och sedan hur han försöker släta över alltihop, fastän han precis varit på väg att säga att han börjar bli trött på mig. Jag är skiträdd att han ska tröttna, men jag erkänner det inte för honom eller ens mig själv.

Han kom förbi efter träningen igår. Vi åt ihop och ägnade nästan två timmar åt att missförstå varandra om träning, datorer och allt annat man nu kan tänkas prata om. Sen kramades vi. Då missförstår vi inte varandra lika mycket. Han är bäst på att kramas. Han är bäst på att få mig att bara känna mig lugn och trygg. Och så stryker han mig över håret. Säger ingenting.

Jag brukar sova bra med honom, men i natt slutade han aldrig vrida på sig. Snurrade runt. Var uppe och gick. Bredde ut sig. Knuffade bort mig. Kramade inte om mig när han vaknade. Jag var långt ifrån utvilad när jag gick upp. Min trötthet gick ut över kaffekokandet, proteinshakeblandandet och tidningsläsandet. Han måste ha märkt det. Han sa inte mycket. Han läste tidningen medan jag gjorde mig i ordning. Vi var tysta hela morgonen. Det var ingen pinsam tystnad, men det kändes konstigt.

När han lämnade av mig vid jobbet sa jag inget om att höras igen. Inte han heller. Kanske tog vi det som självklart, kanske tänker vi båda att det var bättre innan vi träffades. Jag tänker hela tiden att det var lättare innan han stormade in i bilden för inte alls länge sedan. Jag har varit så trött de senaste veckorna. Orkar inte gå morgonpromenader och känner att träningen tar för mycket av min tid. Jag hinner inte varva ner, röja hemma, laga mat eller sova tillräckligt. Han vände upp och ner på allt. Vi ses långtifrån jämt. Några gånger i veckan. Häromdagen tränade vi ihop på hans gym. Sen åkte var och en hem till sig utan att det var något konstigt med det. Vi är naturligast i världen.

Jag vill nog att han ska säga det högt. Att han tycker om mig. På något sätt. Inga stora ord, bara ett bekräftande. Jag ser på honom att han gillar mig. På hur han tittar på mig och hur han rör vid mig. Men jag vill höra att jag faktiskt är bra. Eller snäll. Eller söt. Eller rolig. Vad som helst. Något positivt. Något som får mig att känna att det kan vara värt att stanna kvar. För nu är jag på väg att ta den enkla vägen ut igen.

Moving on

Förutom att bejaka min rastlöshet, lärde mig sjömanslivet mig en sak: att aldrig stanna på en båt där jag inte trivs.

Ända sedan jag insåg det två år in i min sjömanskarriär, har jag tillämpat regeln stenhårt. Trivs jag inte, stannar jag inte. Oavsett om det är ett jobb, ett förhållande eller en vänskapsrelation. Om något eller något får mig att må dåligt och jag inte kan göra något för att ändra på det, flyttar jag på mig. Det är ingen flykt, det är sunt förnuft.

Alltså tog jag mig en allvarlig funderare över L:s förfrågan om att gå över till honom. Lät det bero en helg. Träffade L igen. Fick ett konkret erbjudande och tackade ja. Nu har jag gått i en vecka och väntat på att få tillfälle att prata med chefen. Idag gjorde jag det.

- Bossen, I quit.

Han vet hur det varit. Känner till det som hänt. Sedan använde han röven till att lista ut vilken organisation som norpat mig. Han lyckönskade mig. Vilket jag är glad för. Han sitter i den nya organisationens styrelse.

Allt går undan. Om knappt två veckor lämnar jag mitt kontor, flyttar två kilometer mot centrum och intar mitt nya.

Vet du vad det bästa av allt är?
Att jag har gjort rätt val!

Idag är jag kassast i världen

Vissa dagar tycker jag helt enkelt inte om mig själv. Som idag. Jag jobbar för dåligt och är inte förtjänt av min lön. (Jag är lat) Jag orkar inte hålla dieten och fuskar med godis. (Jag är kass) Övningarna på träningspasset tar inte där de ska. (Jag är värdelös) Är det inte lite fett som hänger över troskanten? (Jag är ett fläskberg) Jag är trött, och känner mig sur och grinig fastän jag inte vill. (Ingen orkar umgås med mig) Och trots att den där lille store killen (han är kort men bred) flirtar hejdlöst med mig vid axelpressen, är jag totalt oförmögen att tro att det faktiskt är så. (Ingen vill ha mig på riktigt)

Sådana här dagar behöver jag någon som säger att jag är bra. (Fast jag inte är det) Kanske att jag är söt. (Trots att det inte är sant) Eller att jag är kul att umgås med. (Fast det skulle vara en lögn)

Sådana här dagar önskar jag att jag hade någon att komma hem till, som kunde krama om mig, laga min mat och pussa mig på pannan och ta sig an disken medan jag får sitta ner i soffan och se på film. Det hade liksom varit skönt att inte alltid komma hem till ett tomt hem och vara lite omtyckt. För omväxlings skull.

Vacker utsikt

Insåg just att den här organisationen har världens läckraste revisor. Undrar vilka möten man måste gå på för att se mer av honom?!

Mitt val

Jag börjar tröttna på tanterna på jobbet. De är så tjatiga.

Jo, jag äter fortfarande ris och kyckling. Nä, det är tredje veckan, inte andra. Nej, jag har inte tröttnat än. Jo, jag ska hålla på ett tag till. Mmm, det är fortfarande gott. Ja, jag vet att du inte tror på det, men ju mer jag varierar det desto jobbigare är det att äta det. Nej, jag vill inte ha grönsaker i.

Jag känner mig som en gammal dammport. Lite till och jag briserar. Vad fan, så länge jag tycker det smakar bra och så länge jag mår bra kan de väl bara knipa? Jag bryr mig inte att de lassar i sig en massa fet skit som gör deras degiga kroppar ännu äckligare. Det är ju deras val!

Låt mig dieta i fred för fan!

(Okej, kan hända är jag lite irriretad idag)

Det här är mitt liv

Mitt liv är ingen actionfilm. Jag äter, sover, jobbar och tränar. Men jag trivs ganska bra. Jag tror det är just det här livet jag varit rädd för tidigare. Nu förstår jag inte varför. Det är behagligt. Jag tycker till och med om det!

Sängprovning

Min spontana tredagarssemester går mot sitt slut. Jag hade tänkt åka ut i skärgården och känna lugnet, se en utsällning på Stadsmuseet och sitta på caféer och skriva. Men lördagsdejten, M, knuffade mig av vägen och det blev pannkaka av alltihop. En väldigt lyckad pannkaka i och för sig, men ändå...

Fast jag har funderat på att titta på en ny säng och det gjorde jag faktiskt i går.

Jag tror inte man kan kalla det en dejt, jag tror vi har slutat dejta. Fråga mig inte vad vi håller på mig, men något försiktigt fnittrande i biosalongen är det i alla fall inte. Hur som helst, när vi kommer in genom dörren på möbelaffären i Sisjön placerar vi oss i första bästa (dubbel)säng, känner efter lite, tycker nog båda att madrassen är lite för mjuk. En försäljare kommer fram.

- Så ni ska ha en dubbelsäng? säger försäljaren.
- Nä, det är bara hon som ska ha säng, säger M.

Försäljaren hummar.

- Men jag antar att nu är ihop?
- Ja, säger M. Ingen tvekan.

Jag tittar på M. Han tittar på mig. Jag tänker "okej, den här situationen blir nog lättare om försäljaren tror att vi är ihop". Vad han tänker har jag inte en aning om. Jag vågar aldrig fråga.

Trots att jag hittar en jättebra säng, tycker M att vi ska till fler butiker. Så vi tutar ner till Kållered. På Em tar försäljarna ingen notis om oss och vi ligger och snackar skit i en dubbelsäng som inte är speciellt skön. När vi tröttnat på det kikar vi in på Sängjätten. Där vill försäljaren sälja en dubbelsäng med medföljande plasma-teve till oss.

Lite "special price for you"-mentalitet över honom. Sängen kostar bara 23 000 kronor. M tycker att jag ska köpa sängen så han kan få teven. Jag förklarar för försäljaren att det bara är jag som ska ha säng och att M på sin höjd ska gästspela. Försäljaren placerar mig i en säng som M tycker är obekväm. M är större än mig, väger lite mer, behöver en fastare säng. När M protesterar högljutt försöker försäljaren vara lite pedagogisk och placerar oss i en dubbelsäng med två ramar - med olika hårdheter. Försäljaren tycker han är jättesmart, för den är inte så mycket dyrare än den andra sängen och då kan jag ju dessutom köpa två olika hårdlekar på sängen, så det passar oss båda. M tycker det låter som ett jättebra förslag. Jag börjar undra vad M tänker med. Och hur stor roll han tänkt spela i min säng.

På vägen ut från Sängjätten trasslar jag in mig i en monolog om den lustiga situationen över att köpa säng ihop med en kille man knappt kommit ur dejtingstadiet med. Jag tror jag hade tänkt fiska lite efter vad han tyckte om det hela. Istället snurrar jag in mig i min egen argumentation. Vi sitter tysta på vägen till Centralen där han lämnar av mig. Det känns inte helt bra.

Jag kände bara tomhet när jag satt på spårvagnen hem. Det är ett dygn sedan. Tomheten har inte släppt än.

Love struck

Onsdagsdejten blev en lördagsdejt. Sedan vändes världen upp och ner.

Det finns inget sådant här. Det finns inte att man träffar en främling och bitarna faller på plats.

Kanske drömmer jag?

I surrender

En kyss.
En tanke.

Det här är mannen i mitt liv.

Magklocka

Min mage har blivit som en väckarklocka. Varannan timme börjar den skrika efter mat. Så det är bara till att knôka i lite kyckling och ris så den tystnar. Så praktiskt. Jag har dunderkoll på tiden utan att ens kolla klockan!

Morgonmusik

Om man vaknar och första låten som poppar upp i skallen är Magaluf med Orup, betyder det något då? Och om det gör det, hur illa är det på en skala 1-10?


(Slutar aldrig att förvånas över hur fruktansvärt fula de var i början av 90-talet)

Onsdagsdejt

Jag var på dejt igår. Han var skitsnygg. Väldigt fina ögon. Potentiellt snygg häck. Kan ha varit muskulös, men vem vet med alla dessa jävla kläder?

Vi tog en take away-kaffe och satte oss på Götaplatsen. Tittade på trafiken längs Avenyn. Pratade om vanliga saker och om mindre vanliga saker. Som varför det skulle vara svalare att ha en svart än en vit burka. Jag måste erkänna att jag inte hade så bra koll, men han hade läst i Illustrerad Vetenskap att det var så. Det var något med luftdraget och... Eh... Det var en flummig men ganska kul diskussion.

När jag skulle dra mig hemåt, föreslog jag att vi skulle höras. Han föreslog en repris. Det lät fint, tyckte jag. Och så åkte jag hem och tänkte massa positiva tankar. Vaknade med positiva tankar i morse också för den delen. Jo, det var en bra dejt.

"Affärsmöte"

Jag kallade det ”möte” i kalendern som kvinnan i receptionen har tillgång till. Men som alltid när jag och L har ”möten” handlar det mest om att sitta avslappnat i en fåtölj och njuta av livet någonstans. I går hamnade vi på en uteservering i Haga med var sin kopp kaffe.

- Hur är det med dig? frågade han.

Han känner till kaoset på jobbet. Jag öppnade mig totalt när det var som värst. Han var nog inte riktigt beredd på det, men han tog det bra.

- Jo, det går.

Jag har ju inte jätteroligt och motivationen sprutar inte direkt ur öronen, men det går. Nästan.

- Ja, det var ju lite därför jag ville att vi skulle träffas...

Han var lite dröjande... Fortsatte:

- Jag jobbar 12 timmar om dagen på vardagarna och 10 timmar på helgerna och det fungerar ju inte riktigt i längden. Det är jobbigt att vara ensam.

Jag tror jag kopplade, men ändå inte. Hans kollega har precis slutat och företaget söker ny personal, hade en kille på G så sent som för två veckor sedan. Jag frågade vad som hänt med honom.

- Han backade ur. Ville inte sätta sig på kontor än. Rädd att fastna. (Sjömän är vi ju hela bunten, vi är alla rädda för att fastna – alltid)

Jag insåg plötsligt varför L varit så angelägen om att träffa mig så snart.

- Vill du komma? undrade han och framför mig såg jag hur L och jag utgjorde branschens coolaste team, ungdomarna som trotsar kostymnissarna och ställer till med massa rabalder bara för att vi vägrar vara som dem.

Jag skulle vilja säga att det inte är en fråga om att vilja. Jag har suktat efter den där tjänsten i tre år. Om inte fyra. Jag vill, jag vill, jag vill. Frågan är vilka dörrar som öppnas och vilka som stängs. Och om man gör sig osams med någon och om det i så fall är värt det. Om man kallas för hoppjerka och om jag kan ta den smällen.

Syskonkärlek

Tjugo över sex ringer min mobil. (Vilken idiot ringer så tidigt och vilken idiot stängde inte av ljudet igår?)

- Dörren här nere är låst, jag lämnar skivan utanför, säger Fule.

Så helsike att han gör! Jag studsar upp ur sängen, får på mig morgonrocken och rusar ner. Jag tvingar upp honom på en alldeles för stark kopp kaffe på stående fot i mitt kök. Han grimaserar och säger att han kommer vara speedad resten av dagen. Sen får han mig att skratta precis som han alltid får - och då blir jag speedad.

Han vill att jag ska följa med på Way Out West i sommar. Häromdagen såg jag en annons och kände typ bara igen Sahara Hotnights och Broder Daniel och kände att det kanske inte var något för mig. Varpå Fule bestämmer sig för att bränna ner några smakprov åt mig. Och ta omvägen förbi min lägenhet tjugo över sex en onsdagmorgon för att hinna lämna den till mig innan han börjar jobba. Så nu sitter jag och lyssnar på 16 helt eller halvt för mig okända band som regerar! Jag ska på Way Out West i sommar!

I love my brother!

PS. Jag gillar den lille lillebrorsan också, men han är för lat för att hälsa på mig ens på kvällen. DS.

Spray nere

Spray ligger nere. Spray har faktiskt legat nere nästan hela dagen. När den inte gjort det, har det strulat. Hur många miljoner svenska singlar är desperata just nu? Moahahaha!

(Svaret får du i morgondagens Aftonbladet)

Yrsel

Jag känner mig ungefär som en yr valp i en hönsgård. Jag ser massor av roliga tvåbenta figurer som springer runt överallt och jag vill springa efter dem alla, men har inte en susning om vilken jag har störst chans att fånga eller vilken av dem som hade varit roligast att jaga.

Svante hade kunnat vara den halta kycklingen man hugger med en gång. Inte så roligt.

Den där otroligt snygge killen på gymmet som hjärtat alltid slår ett extra hårt, panikartat slag när jag ser (och som jag alltid tänker "wow vilken snygg kille, undrar vem det är - varje gång jag ser honom) hade kunnat vara lite roligare. Fast frågan är om han är den där fegisen som springer och gömmer sig under hönshuset där jag inte kommer in, eller om han är ungtuppen som nödvändigtvis ska picka mig på mitt stackars valpöra.

Nä, då är kanske den planerade dejten i morgon roligare. Han ser ruggigt bra ut och är himla kul att chatta med. Men eftersom jag är fruktansvärt fördomsfull och han jobbar med it, (i kombination med att han ser bra ut) tror jag att han är karriärskåt och pengatokig. Han säger massa bra saker hela tiden, men jag skulle ändå tippa på att han är en player. Fast vad fasen, jaga honom runt hönsgården kan jag göra. För skojs skull. Jag kan ju ha fel. Det kanske slutar med att vi plockar varandras loppor?

Chicken and rice

Efter sju dagar och 30 portioner kyckling och ris, laddar jag för en andra vecka i samma stuk. Efter dagens andra portion kan jag meddela att jag fortfarande tycker kyckling är gott. Riset också.

P sa att man börjar tröttna efter en månad, men vänjer sig efter två. Jag återkommer i frågan.

Inte illa pinkat

Två åk. Det första var kanske inte så mycket att hänga i granen tidsmässigt, men andra åket var bra. Riktigt bra. Kom ner på tredje bästa tid. Inte så illa pinkat av en nybörjare.

Men det lär dröja innan jag sätter mig på en downhillhojj igen. Kroppen är rejält mörbultad efter gårdagens vurpa. Jag har ett stort mörkblått (smärtande) märke på rumpan och en svullen högerarm som inte fungerar helt hundra. Och jag är trött. Väldigt trött. En vecka med totalt åtta träningspass i kombination med ny kost och en chockhöjd dos av allergimedicin har tagit på kroppen. Från och med ny räcker det med gymmet. Risken att vurpa är mindre där.

Watch out, rider!

En dag i förra veckan fann jag jag mig ståendes på toppen av ett berg i full skyddsutrustning och med ett 50 000 kronors lyxåk mellan benen. Jag hade i ett svagt ögonblick gått med på att tävla i Scars ställe nu när hon går runt och är halvinvalidiserad efter axeloperationen.

På två timmar avancerade jag från fegis till fartdåre. Preacher coachade mig genom steniga partier, lösa kurvor och flygande luftfärder. Kroppen ylade av glädje när jag fick in flytet och mosade stenarna under däcken, fann linjerna och lättade från marken.

I går var vi tillbaka i backen igen. I första åket stod jag på örat. I andra åket stod jag på örat. I femte åket vurpade jag så illa att jag trodde arslet skulle avlägsnas från kroppen tillsammans med handleden. Men kroppen höll. Lite skakig och något ömmande hoppade jag upp på hojjen igen och fortsatte. Om och om igen, banan igenom, nöta nöta. Jag är inte rädd för att vurpa. Som nybörjare måste jag säga att det är min absolut största brist. Eftersom jag inte är rädd, fattar jag inte att jag ska slå av på farten.

Idag är det tävling. Scar har tjatat i tre veckor om att jag kommer spöa skiten ur motståndet. Trots att det bara är femte gången jag sätter mig på cykeln.

Taktiksnack om spårval tillsammans med Preacher

Amerikansk frukost

Det är lördag och ätardag. Jag får hur mycket som helst av vad som helst. Jag äter frukost på Egg & Milk. Fyra amerikanska pannkanor med chokladcrisp och en stor latte. Svante håller mig sällskap. Vi sitter ute och tittar på bilar och motorcyklar och Svante pratar om tekniska saker precis som han brukar. Jag är fortfarande lika faschinerad av att jag orkar lyssna.

Jag kan fortfarande inte bestämma mig för vad jag ska tycka om honom eller hur jag ska hantera situationen som på sätt och vis inte uppstått än, men är nära. Inget allvarligt snack den här gången heller. Det blev aldrig rätt tillfälle. Börjar undra om det rätt tillfällen finns över huvud taget. Tror inte det. Men hej- och hejdåkramarna blir bara längre och längre. Och hårdare och hårdare. Det får nog bli tillfälle snart, oavsett om det är passande eller ej.

Språkförbristningar

På sistonde har jag fått en hel del komplimanger i stil med "du är ju helcool" och "du har en skön stajl". Smickrande, inte sant? Alla vill ju vara lite orginella, fast på ett bra sätt. Och när det nu kommer från en helskön, vrålsnygg kille kan man ju inte låta bli att smickras lite.

Vad jag inte föstått förrän nu, är att de talar manianska. Som alla kvinnor vet, är manianska och kvinnianska inte riktigt samma grej. På kvinnianska betyder "du är ju helcool" ungefär "jag gillar dig". På manianska betyder det "vi kan väl vara polare".

Attans!

Tack men nejtack

Ken messade och frågade om jag hade lust att hitta på något. Jag låtsades som om jag inte sett messet. Men sedan växte jag upp och svarade att jag inte ville.

Jag är enormt stolt över mig själv. Närmast till hands låg nämligen att

a) fortsätta att inte se meddelandet (totalignorera) eller
b) säga "javisst, det vill jag gärna" (blåljuga)

Säg, har jag inte mognat?!

Tung morgon

Klockan ringer sex. Jag får en chock när jag känner smärtan i ryggen. Herrejävlar, vad har jag gjort?! Och hur ska jag ta mig ur sängen? Sen kommer jag på att jag körde ryggpass i onsdags. Kände inte så mycket då. Men musklerna har bevisligen jobbat. Rullar ur kojen, stapplar ut i köket, mäter upp protein och kolhydrater, blandar med vatten och skakar. Dricker frukosten på nolltid och rumlar tillbaka till sängen. Smärtan i ryggen är verkligen sjuk. Hinner tänka att min säng är på tok för mjuk innan jag domnar bort igen.

Nio är jag på fötter igen, fortfarande öm, men något piggare. Äter dagens första portion kyckling med ris. En kopp kaffe. Sedan är jag igång.

Jag har varit extremt trött de sista dagarna. Jag vet inte om det beror på en ökad träningsdos, ökad intensitet, kostomlägg, sömnbrist eller pollenallergi. Kanske en blandning av alltihop. Hur som helst är allt variabler jag kommer vänja mig vid. För jag mår bra!

"Dieten" har gjort livet lite lättare. Jag lagar mat en gång om dagen och behöver inte tänka på så mycket mer än att få med mig matlådorna i väskan när jag går. Behagligt, smidigt. Och i morgon är det ätardag. Högst upp på listan står en chokladkaka. En Fazer blå. Det är jag värd.

Soptipp: Slottskogen

Slottskogen är en ganska öde plats klockan halv sju morgonen efter Valborgsmässoafton. Några hurtiga motionärer, ett gäng pensionärer - och de båda städgubbarna från Göteborgs stad. I parken nedanför Björngårdsvillan låg soporna som små öar på gräsmattan. Väldigt många öar. Pensionärerna stod i klungor och tittade ner på kaoset. Kanske förfärades de över ungdomens ansvarslöshet.

På gräsplanen på "baksidan", den sidan som vätter mot Kungsladugård, gick också två personer runt och plockade bland plastpåsarna, stannade ibland, böjde sig, plockade upp en tomburk. De hade inte städgubbarnas reflexvästar och ingen publik. Jag undrar hur många kronor de tjänar på att samla på sig de där. Just idag skulle det faktiskt kunna vara en halv förmögenhet.