Ledig, tydligen

Igår, klockan 23.01, fick jag ett meddelande. Från chefen. Det löd:

Hej! Hoppas allt är bra med dig. Undrar bara om du vet att du är helt ledig ons, tor och fre? Ha en bra helg!

Jag vet inte hur jag ska tolka det. Som om han är en bra chef som tänker på mig så sent på kvällen. Eller om han är dålig som inte kommit att tänka på att säga det där till mig förrän kvällen innan.

Helt plötsligt...

... insåg jag varför jag har så svårt att koncentrera mig på jobbet, vaför det är så jäkla svårt att ta sig samman och göra det man ska. Jag tycker helt enkelt inte om mitt jobb...

Aj.

När allt är nytt

Jag hade ingen lust att gå till gymmet. Nytt träningsprogram är detsamma som stor osäkerhet. Från och med idag har jag träning sex dagar i veckan med övningar jag i stort sett aldrig gjort tidigare. Skrämmande. Fast att stanna hemma var aldrig något alternativ, så jag stack iväg tidigt för att slippa ruschen, slippa känna mig uttittad när jag exprimenterade med hantlar och kabelmaskiner.

Jag hängande i disken med Julie ett tag. Snackar skit. Om ris och kyckling och jobb. Kanske nämde jag att jag kände mig lite osäker. Så hon erbjöd sig att hjälpa mig. Vilket i praktiken innebar att jag fick en personlig tränare som hejjade på, berömde och överröste mig med komplimanger. Inte fan är det svårt att träna då.

Hon gjorde min dag.

Apropå riset

Jag gick förbi gymmet på vägen till jobbet. Var tvungen att fråga om de 15 riskornen var allt jag fick äta.

Killen som gett mig schemat tittade lite konstigt på mig.

- Men det är ju okokt ris! säger han.

Ah... Det förklarar saken. 200 g okokt ris är väldigt mycket mer än 200 g kokt ris. Tur att jag tog med mig en låda myrägg extra - ifall att jag mot all förmodan räknat fel. Jag anade att det var något som inte stämde.

Så nu är jag glad igen. Jag får äta 30 riskorn per måltid!

Ätstörningar

Jag kände att det var dags att ta träningen till en ny nivå. Så jag frågade en kille på gymmet om han kunde hjälpa mig med kost- och träningsschema. Sagt och gjort. I fredags fick jag två A4 med övningar och matrekommendationer. Skitbra. Tills i går, när jag tillagade de fem matlådorna för Dag 1. Vilket är detsamma som Dag 2 och alla andra dagar, förutom lördagar då jag får ät vad jag vill. Hur som helst. Fem gånger om dagen ska jag äta 90 g kött (helst kyckling) och 40 g ris. Inte så konstigt kanske?

Men vet du hur jävla lite 90 g kyckling och 40 g ris är?

Vet du hur många riskorn 40 g är? Jag övervägde seriöst att räkna dem! Maten täcker inte ens halva bottenytan i mina matlådor - inte ens om jag brer ut de femton riskornen.

Men jag litar på honom, det måste jag göra. Hans flickvän ser för jäkla fin ut och han tränar henne, hon äter efter hans rekommendationer, så jag litar på honom. Tänkte jag innan jag gick och lade mig. Nu, morgon. Slänger en titt på matrekommendationerna för frukosten.

Mål 1 (frukost):
50 g Vitargo (kosttillskott med kolhydrater) + 40 g proteinpulver (=drink)
Alternativt: 100 g havregryn + 40 g proteinpulver.

Eftersom jag inte har någon Vitargo, tog jag havregryn.

Vet du hur jävla mycket 100 g havregryn är?!?!?!

Tre deciliter!

Jag brukar ha svårt att få ner en till frukost!

Så nu sitter jag här med en satans massa gröt vid frukosten och fattar inte hur jag ska få i mig den. Jag har kommit halvvägs och har redan kväljningar. Och sedan ska proteinpulvret i ovanpå det här... Det här är första och enda gången jag käkar 100 g havregryn till frukost. Idag är det jag som inhandlar Vitargo!

Förvirrad singel

Det är inte bra för mig att vara singel. Jag blir så förvirrad. Och fikan med Svante gjorde mig nervös. Vi satt på Condecco Avenyn och pratade alldeles för mycket om saker som berör. Som handlar om honom. Och mig. Och vår relation. Jag hade nog tänkt att jag skulle ta ett snack med honom på riktigt, men chansen kom liksom aldrig. Eller om det var jag som aldrig tog den. Istället tog vi en promenad och gick ömsom tätt tätt och ömsom knuffades ner till Operan och tillbaka igen. Det slutade med att vi landade på bänken utanför toaletterna en trappa ner på Condecco Avenyn (igen) i väntan på att min dejt skulle hinna före mig till Valand. Jag hade inte lust att röra mig en millimeter från Svantes sida. Innan vi skiljdes åt gav han mig en bamsekram och snurrade runt mig på trottoaren och jag tänkte i min dumma hjärna att jag nog fanimej borde få ett ligg så jag slutar upp med de här dumma fasonerna där jag inbillar mig en massa. Fast jag vill inte ha ett ligg. Jag vill ha kärlek.

"Time has come, the Walrus said, to talk about many things..."

Svante och jag skulle ha käkat lyxfrukost hemma hos mig förra helgen, men klockan fyra på söndagmorgonen messade han mig för att berätta att han fått napp och följt med fångsten hem. Jag blev sådeles rådumpad. Därför hade jag inte de minsta samvetskval när jag ringde för att fråga om vi inte kunde tidigarelägga dagens fika så jag hann gå på dejt med killen från i fredags.

Jag kunde inte riktigt tyda hans röst när han frågade vad killen heter och hur gammal han är, men när jag sa att Ken är 34 år, blev det helt tyst i andra änden. Så tyst att jag måste fråga om han är kvar. Sedan följer det skummaste telefonsamtalet på länge.

När vi lagt på insåg jag att det är dags att ta tjuren i hornen. Svante har alltid (i det här fallet ungefär 18 år) varit förälskelsen som aldrig riktigt blommat ut. Varje gång vi närmat oss något som kan tyda på att vi är mer än vänner, har jag dragit mig tillbaka. Han är för bra för att förlora. Men när varenda fika och middag vi har, tenderar till att mer likna en dejt är det nog lika bra att man reder ut det hela. Ovsett om han känner eller har känt likadant. För enkelhetens skull. För vänskapens skull. För min skull.

Fredagsdejt

De kom hastigt. En timmers varsel. Ville jag? För skojs skull? Jamen vad fasen, en fredagkväll alldeles ensam är ju ingen hit.

Vi skulle ta en promenad runt Röde Sten, men när vi väl kom dit hittade vi en väg som gick en bit till. Och en annan som gick lite längre ut. Jag trivdes med honom, han var lättpratad. Förbi Nya Varvet. Vi tog omvägar runt smågator och sedan förbi Kungsten och hemåt.

När vi kom till Sandarna kom jag på mig själv med att försöka sänka takten. Han lade handen på min arm när han pratade med mig. Log. Jag log tillbaka. Vi pratade mysbyxor, de där man vägrar slänga och fortsätter sunka runt i trots att de passerat bäst-före-datum. Han är välklädd, modeintresserad. Jag försökte föreställa mig honom i ett par träningsbyxor och misslyckades fatalt. Innan vi hann fram till avskedet frågar han om jag ville följa med upp på ett glas vin. Why not?

Vi satt i var sin soffa i hans etta på 37 kvadrat och drack Rawsons Retreat och pratade musik och film och om allt annat som både spelar roll och inte. Vi såg minifilmen om pingvinerna i Madagaskar, skrattade, log åt varandra. Jag fick ont i mungiporna. Varför le så?
När jag hittade ritningarna över vindsutrymmet han tänkt köpa loss kom han och satte sig tätt tätt bredvid och visade bilder på trappan han ville ha och förklarade hur det kommer se ut där uppe när allt är klart. Jag kände värmen från hans lår genom jeanstyget. Fan vad najs.

Klockan tolv drog jag mig. Han ville träffa mig igen. Han fick mitt nummer, jag fick hans. Sen en kram. Jag försökte ta mig ut ur hans lägenhet, men det var som Fort Knox och han fick hjälpa mig med nyckeln, med dörren. Han följde mig ner till porten, den var visst också konstigt. En kram till. Varmt, skönt. Jag gillar kramar. Sedan gick jag.

En dejt. En bra dejt. En bra kille. Kanske - antagligen, en dejt till. Någon gång. Kanske något mer. Kanske inte. Singellivet är rätt bra trots allt.

Tankar om livet

Flirten med Helsingborgaren var som årets första tur med mountainbiken. Jag hann känna mig tillräckligt säker för att släppa på bromsarna i nedförsbacken. Jag lyckades invagga mig själv i ett lugn stort nog för att för en millisekund släppa koncentrationen. Givetvis vurpade jag. Men när man är avslappnad slår man sig sällan. Så jag reste mig upp och satte mig på cykeln och fortsatte.

Egentligen är jag mest tacksam mot honom. Han fick mig att tänka till. Tänka om. Tänka rätt. Han sa att livet är knäppt, att det är att skratta åt det. Han hade rätt.

I min inkorg

"Så här 10 sekunder efter du lämnat mig så ville jag bara säga att jag tycker du är helskön och väldigt söt! Så jag hoppas naturligtvis att du tycker jag e söt så jag får träffa dig igen."

Han syftar visst på mig.

SprayDate

Jag hade den dåliga smaken att regga mig på SprayDate. När jag ändå var igång lade jag upp en riktigt avskräckande profil. Tror faktiskt inte jag hade nappat på den själv.

Undrar om det säger något om killarna som hör av sig...

Morgonkärlek

När jag går av spårvagnen i Majorna denna tidiga morgon, ser jag en kille i 30-årsåldern kyssa sin flickvän innan hon kliver på spårvagnen. Han går över gatan och när spårvagnen börjar rulla ser jag hur han börjar söka med blicken för att få en sista skymt av henne innan hon försvinner. Han utstrålar kärlek. Och jag tänker att så, just precis så, ska det vara.

Power nap

Jag har slarvat med sömnen det sista. Av någon anledning fastnar jag i hoppslösa MSN-diskussioner och låter klockan bli väldigt mycket - och sedan väldigt lite, innan jag tar mig till sängen. I går gick jag hem en timme tidigare från jobbet. (Berättigat, timmen är med råge injobbad sedan tidigare) Åt lite, planerade en power nap och funderade över om jag skulle gå till gymmet eller bara ta en promenad efteråt.

Vid fem påbörjade jag min power nap. Ungefär 13 timmar senare avslutades den när väckarklockan började larma. Jag var nog tröttare än jag först trodde.

Sjukdom

Jag mår lite dåligt.
Jag tror jag håller på att bli sosse.

Is this life?

De två senaste veckorna har jag haft en huvudlös flirt med en kille som varit lite för bra för att vara sann. Och eftersom jag mognat så fruktansvärt mycket på senare tid, bestämde jag mig för att släppa på mina spärrar och leva här och nu som alla alltid pratar om. Det var störtskönt. Tills hans flickvän ringde mig idag. Vad säger man? Jag hade verkligen inte en aning. Inte en susning. Livet är helt knäppt. Det är bra att spela med.

I take it back

Jag känner att jag behöver ge upprättelse åt Naken-Robban. Angående hans ytlighet. Jag har insett att det faktiskt oftast är så det börjar. Med utseendet. Så jag erkänner, jag är precis lika ytlig som Robban. Jag addar bara inte mina offer på MSN...

På dansgolvet

I natt återuppstod en utdöd art inom dansgenren: tryckaren. Och när jag stod där på det snortrånga dansgolvet med flashbacks från lågstadietidens skoldanser vinande genom skallen, kom jag att tänka på att det egentligen är ganska synd att man blivit så jävla vuxen. Tryckare är helt klart underskattade! Tryckare är najs!

(Om man nu får tag på rätt person, kan väl tilläggas. Snubben som stod och juckade mot min rumpa låten efter hade gått fett bort)

Misshandla kroppen och må bra

När jag vaknade i måndags hade jag försovit mig med en och en halv timme - fortfarade inte utvilad efter nio och en halv timme. I och med det bestämde jag mig för att ta vilovecka. Två dagar senare bestämde jag att jag också fick äta vadhelst jag ville. Sedan dess har jag misshandlat min kropp med den mest onyttiga maten man kan hitta (inklusive alkohol), slarvat med mattider och till och med sömnen. Dessutom har jag inte sett åt en proteindrink på flera dagar. Och jag är ganska glad över det, för nu inser jag nämligen hur bra träningsmaten är för mig. Ibland behöver man bara lite perspektiv på saker och ting.

Snyggaste killen i stan

Jag har en flirt... Helsingborgs snyggaste kille. Ville bara säga det.

(Och det är ungefär allt som behövs för att livet ska kännas lite lättare)

Det där med lite kläder

Tvättdag!

Ner med stora lass tvätt, in i maskinen, tvätta tvätta och sedan hänga upp. Skitbra, effektivt, finemang. Upp i lägenheten, gör ingenting, ingenting, ingenting, låter grejorna vara kvar där nere lite extra länge för jag känner mig lat. Sedan, 20 minuter innan tvättstugan stänger, ner för att hämta upp alltihop och...

Verkligen skitbra att man slår på torkskåpet när man går där ifrån. Skiiitbra! Jag är så nöjd med att jag inte har några kläder att ta på mig i morgon. Verkligen jätteglad! (Fan fan fan jag som ska till nästanchefen och där är de ju så jäkla petiga med vad man har på sig!)

Det är bara att konstatera: jag behöver en större garderob. Som i att det inte finns en sportslig chans att hinna tvätta alla kläder under en enda tvättid. Man lär sig något nytt varje dag.

Ologisk åldersnojja

Chattar med en kille som addat mig på samma forum som Naken-Robban. Ingen flirt, bara allmänt småtrevligt pladder. Han gymtränar och läser MKV precis som jag. Skitkul, man kan hålla diskussionen på en hyfsad nivå. Vi kommer in på promenader. Jag säger att jag är dålig på det. Han menar att jag kan följa med honom ut någon dag. Klart jag kan! Röra på sig och få sällskap - två flugor i en smäll. Nice!

Det tar ett bra tag innan det slår mig att det där kanske var menat som en flirt eller nåt. Jag vet att det är typiskt mig att tänka så där. Av någon anledning förutsätter jag alltid att killar är intresserade av mig. (Är ju trots allt förbannat trevlig) Fast man behöver ju inte se det så. Han är nyinflyttad, känner inte så många, vi har samma intresse och läser samma ämne. Klart man kan träffas, kompisar är ju inte fel. Men om det skulle vara en flirt, då är det illa. Killen är 20 bast. 20 bast är en fruktansvärt dålig idé...

...säger jag innan jag kommer på mig själv med att exet innan exet var 18 år (!) äldre. Vad säger det om mig - att jag inte kan gå sex år neråt men tre gånger så många år uppåt? Antagligen att jag är fel funtad - i dubbel bemärkelse.

Fullt upp

Veckan har varit kaotisk. De inställda mötena i måndags, arga personer som ringt, frågor från sponsorer... Som av ett rent under klaffade torsdagsmötena. Fast jag var nervös, det var jag. Och stressad till tusen. Men det insåg jag inte förrän jag kom hem. Var uppe i varv i går också, planering för måndagsmötena i Skåne, samtal, logistik, de sista detaljerna för lokalen. Och så ett möte på Svenska mässan för höstens utbildningsmässa och så ett pass på gymmet innan jag stapplade in genom dörren där hemma sent på kvällen. Knökade pliktskyldigt i mig min mat och slocknade innan klockan hann bli tio. I morgon bär det av ner till Skåne. Jag hinner knappt hämta andan innan det är dags att springa vidare. Hur länge orkar man hålla på?