Låtsasdanskarna kom på vid Valand. Fyra tämligen berusade pojkar i 20-årsåldern. De talade en hemsnickrad version av danska. (Som alldeles för lätt gick över till klockren svenska om någon tilltalade dem.) En slog sig ner bredvid mig i bakersta vagnen, aspackad - rökandes på något svart. Hans polare stod upp och gapade bakom oss. Jag försökte läsa. Någon spottade på killen bredvid så att salivet stänkte upp i min bok. Han bredvid torkade rent byxorna och fortsatte bolma.
Vid Järntorget började killarna röra på sig och jag hoppades intensivt att de skulle gå av. Det enda som hände var att killen bredvid flyttade fram ett säte och att hans polare slog sig ner framför honom. Mer gapande, en låtsasspya (öl tillfälligt förvarad i munnen) och planlöst stötande på allt som rörde sig. Vid Chapmans torg lyckades de på något mirakulöst sätt få napp och försvann av vagnen, men som om de ville lämna sin signatur passade de på att sparka ut två rutor.
Jag undrar om det är vad som kallas "en lyckad kväll". I så fall är deras lycka min olycka, för efter en tvåtimmars antistress-session hos fröken T hade jag lyckats lugna ner mig. Helt i onödan skulle det visa sig, eftersom låtsasdanskarna lyckades återställa mig till mitt smått förvirrade och osammanhängande (nya) jag. Kanske lika bra att acceptera. The good days are gone. Stress är vardag.
(Lärdom: sitt aldrig i bakersta vagnen efter midnatt - allra helst inte en festarkväll. Absolut inte om du själv är tyst och nykter och helst vill läsa)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar