Stora killar

Två riktigt biffiga killar sitter bredvid mig framför speglarna på gymmet. Den ene har en lätt överdimensionerad överkropp. De ser allmänt hårda ut, lite lätt deffade och har små linnen som i stort sett inte döljer något.

De pratar ganska högt men jag tänker inte på vad de pratar om, förrän killen med den överdimensionerade överkroppen sänker rösten, lutar sig fram mot den andre och nästan viskar:

- Jamen jag visste inte vad jag skulle göra, så jag försökte liksom röra vid henne, men hon liksom vände sig bort hela tiden.

Jag låtsas vara jävligt intresserad av att kolla klockan medan öronen växer till tefat. Den propertionerliga killen ser bekymrat på den förste. Den överdimensionerade fortsätter:

- Men jag ville så jävla gärna och och jag visste inte om hon ville! Vad fan gör man liksom?

Jag kan inte låta bli att le. Framför mig ser jag den här jättestora, till synes vråltuffa och jävligt
stöddiga kille försiktigt peta på tjejen han nästan kan kalla flickvän (fast han inte är säker) och hoppas på att hon vill ha honom lika mycket som han vill ha henne.

På något sätt var jag tvungen att kasta en av alla mina fördomar där. För utan att jag egentligen vill erkänna det, ser jag att de här muskelmonstren till killar bara tar vad de vill ha eftersom de har den fysiska styrkan till det. Fast egentligen är de inte så jävla stora, inte så jävla kaxiga. Av snacket som följer förstår jag att den överdimensionerade faktiskt tycker jävligt mycket om den här tjejen - och att han är skitskraj för att få nobben.

Den överdimensionerade killen lutar sig tillbaka på bänken, grabbar tag i ett par tokstora hantlar. De börjar prata högt igen. Polaren ger ett klokt råd: han säger att den överdimensionerade ska prata med henne.

Det snacket hade jag verkligen, verkligen velat höra...