"Affärsmöte"

Jag kallade det ”möte” i kalendern som kvinnan i receptionen har tillgång till. Men som alltid när jag och L har ”möten” handlar det mest om att sitta avslappnat i en fåtölj och njuta av livet någonstans. I går hamnade vi på en uteservering i Haga med var sin kopp kaffe.

- Hur är det med dig? frågade han.

Han känner till kaoset på jobbet. Jag öppnade mig totalt när det var som värst. Han var nog inte riktigt beredd på det, men han tog det bra.

- Jo, det går.

Jag har ju inte jätteroligt och motivationen sprutar inte direkt ur öronen, men det går. Nästan.

- Ja, det var ju lite därför jag ville att vi skulle träffas...

Han var lite dröjande... Fortsatte:

- Jag jobbar 12 timmar om dagen på vardagarna och 10 timmar på helgerna och det fungerar ju inte riktigt i längden. Det är jobbigt att vara ensam.

Jag tror jag kopplade, men ändå inte. Hans kollega har precis slutat och företaget söker ny personal, hade en kille på G så sent som för två veckor sedan. Jag frågade vad som hänt med honom.

- Han backade ur. Ville inte sätta sig på kontor än. Rädd att fastna. (Sjömän är vi ju hela bunten, vi är alla rädda för att fastna – alltid)

Jag insåg plötsligt varför L varit så angelägen om att träffa mig så snart.

- Vill du komma? undrade han och framför mig såg jag hur L och jag utgjorde branschens coolaste team, ungdomarna som trotsar kostymnissarna och ställer till med massa rabalder bara för att vi vägrar vara som dem.

Jag skulle vilja säga att det inte är en fråga om att vilja. Jag har suktat efter den där tjänsten i tre år. Om inte fyra. Jag vill, jag vill, jag vill. Frågan är vilka dörrar som öppnas och vilka som stängs. Och om man gör sig osams med någon och om det i så fall är värt det. Om man kallas för hoppjerka och om jag kan ta den smällen.