Medel som medel

Jag följer med min vän in på Willys. Hon går raka vägen fram till tvättmedlet. Extrapris på Via. (Eller är det Ariel?) Hon ser hur som helst nöjd ut när hon grabbar ett paket och går bort till kassan. Jag ställer mig vid utgången. Väntar. Länge. Folk går före henne i kön. Jag förstår ingenting, men hon pekar på paketet och skakar på huvudet. Hon har bytt till Willys eget märke. Jag tänker att hon kanske inte hade med sig tillräckligt med pengar och suckar lite över hennes stolthet. Varför inte låna en tjuga av mig, liksom. Sen visar det sig att hon skulle ha diskmedel, inte tvättmedel. Medel som medel, liksom.

Det är en rätt typisk reaktion för min väns tillstånd. Hon är lite snurrig. Snurrigheten kallas stress och jag vet hur det är och hur det känns. För av precis samma anledning brukar jag gå ifrån bankomaten med kortet kvar i automaten. Av samma anledning ställer jag ofta samma fråga två minuter efter att jag fått den besvarad första gången. Av samma anledning vränger jag orden och kastar om bokstäverna för att förtvivlat försöka uttala en omöjligt kombination av konsonanter - för att sedan helt tappa talförmågan.

Stress gör livet lite mer intressant. Man vet liksom aldrig vad man egentligen håller på med.