Watch out, rider!

En dag i förra veckan fann jag jag mig ståendes på toppen av ett berg i full skyddsutrustning och med ett 50 000 kronors lyxåk mellan benen. Jag hade i ett svagt ögonblick gått med på att tävla i Scars ställe nu när hon går runt och är halvinvalidiserad efter axeloperationen.

På två timmar avancerade jag från fegis till fartdåre. Preacher coachade mig genom steniga partier, lösa kurvor och flygande luftfärder. Kroppen ylade av glädje när jag fick in flytet och mosade stenarna under däcken, fann linjerna och lättade från marken.

I går var vi tillbaka i backen igen. I första åket stod jag på örat. I andra åket stod jag på örat. I femte åket vurpade jag så illa att jag trodde arslet skulle avlägsnas från kroppen tillsammans med handleden. Men kroppen höll. Lite skakig och något ömmande hoppade jag upp på hojjen igen och fortsatte. Om och om igen, banan igenom, nöta nöta. Jag är inte rädd för att vurpa. Som nybörjare måste jag säga att det är min absolut största brist. Eftersom jag inte är rädd, fattar jag inte att jag ska slå av på farten.

Idag är det tävling. Scar har tjatat i tre veckor om att jag kommer spöa skiten ur motståndet. Trots att det bara är femte gången jag sätter mig på cykeln.

Taktiksnack om spårval tillsammans med Preacher