Parerande

M ringer för andra gången den här veckan. Vill att vi ska titta på film. Jag parerar med att jag ska hem till en kompis ikväll. Det är ingen lögn, det är bara inte helt sant.

Det var nog tyst i två eller tre veckor mellan M och mig. Sedan var vi ute och käkade. Jag insåg att även om jag är attraherad av honom, kommer det aldrig någonsin leda till något bra. Sen var det tyst en stund till. (Kan bero på att jag tackade nej till att följa med honom hem för första gången sedan vi träffades) Fast nu hör han av sig. Kanske känner han sig ensam. Det gör inte jag. För mig räcker det att prata med honom i telefon för att se klart. Vi skulle aldrig fungera ihop. Vi är för envisa. Vi vill båda ha rätt. Fast till skillnad från honom kan jag faktisk förstå att andra människor har en annan uppfattning än mig.

Jag får nog berätta för honom att jag träffat någon annan. Sådant är alltid jobbigt: Fast det kommer bli ännu jobbigare att parera tills han inser att jag inte vill träffa honom.