Livet ur ett annat perspektiv

I går satt jag elva timmar på Sahlgrenskas akut. Jag såg folk komma, läggas på bår och rullas iväg, såg folk gråta och gå. Jag såg en ovårdad hemlös man tigga kaffepengar för att sedan bli utkörd av personalen. Jag hörde en annan man blev hemskickad och hur han bad färdtjänsten köra honom hem - till Nordstan. Jag hörde konversationen mellan läkaren och tolken för de döva ungdomarna som trodde att de blev diskriminerade när läkaren kom fram och sa att det skulle ta flera timmar innan de kunde träffa öronläkaren eftersom denne stod i en operation.

Jag hade inte så ont, var inte det mest akuta fallet och prioriterades inte högst. Jag har en känsla av att mitt fall hela tiden halkade ner i prioriteringen och jag har försåelse för det. Samtidigt vet jag att mitt problem var ett av de enklaste att lösa. När jag väl fick komma in efter tio timmar, tog själva ingreppet inte mer än 20 minuter. Så kan det vara.

Kanske har jag rätt att vara lite bitter över att jag lade mer än en arbetsdag på att vänta i ett trist väntrum med nedsuttna, obekväma galonsoffor. Men sanningen är att jag inte är det. Jag gick därifrån med ett leende, trots att i stort sett hela dagen försvunnit för mig. Kanske borde vi alla spendera en dag på akutintaget ibland. Så vi får lite perspektiv på vår verklighet.