Vissa dagar tycker jag helt enkelt inte om mig själv. Som idag. Jag jobbar för dåligt och är inte förtjänt av min lön. (Jag är lat) Jag orkar inte hålla dieten och fuskar med godis. (Jag är kass) Övningarna på träningspasset tar inte där de ska. (Jag är värdelös) Är det inte lite fett som hänger över troskanten? (Jag är ett fläskberg) Jag är trött, och känner mig sur och grinig fastän jag inte vill. (Ingen orkar umgås med mig) Och trots att den där lille store killen (han är kort men bred) flirtar hejdlöst med mig vid axelpressen, är jag totalt oförmögen att tro att det faktiskt är så. (Ingen vill ha mig på riktigt)
Sådana här dagar behöver jag någon som säger att jag är bra. (Fast jag inte är det) Kanske att jag är söt. (Trots att det inte är sant) Eller att jag är kul att umgås med. (Fast det skulle vara en lögn)
Sådana här dagar önskar jag att jag hade någon att komma hem till, som kunde krama om mig, laga min mat och pussa mig på pannan och ta sig an disken medan jag får sitta ner i soffan och se på film. Det hade liksom varit skönt att inte alltid komma hem till ett tomt hem och vara lite omtyckt. För omväxlings skull.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag lovar att alla har sådana dagar, och att du kommer inse rätt snart att du har grymt fel. För mig är du underbar, snygg, sexig, intelligent, rolig, fräck, med grymma muskler (som jag aldrig kommer att klå) och du - någon som överhuvudtaget kommer på att dieta på kyckling och ris är inte lat, bara målmedveten.
Du är bäst (trots att du lämnade mig för en ny stad och jobb :p)
Hmmpf...okej visst kan tanken sla en nan gang ibland. Men en sak ar saker, hade det nu funnits nagon dar hemma nar man kommer hem sa hade fan inte det vart bra heller. Japp, jag ar cyniker. Om du nu undrade alltsa :-)
Skicka en kommentar