Freak

Jag körde armar i går. Plågade dem tills de skrek, sen körde jag lite till. Klämde ut det sista jag hade och blev hög på endorfin. Jag njöt av smärtan när jag körde de sista repetetionerna. Jag har blivit en sadist, förälskad i den brännande känslan man får när orken håller på att ta slut. Jag förstår hur en del kan bli beroende av träning.


Själv ser jag mig inte som beroende. (Jag förnekar precis som alla andra missbrukare) Däremot har jag börjat kalla mig själv träningsfreak, även om jag inte själv ser mig som det. Kanske är det mest ett sätt att få andra att slappna av. Få dem att inse att det är okej att de tycker att jag är lite knäpp. Det är kanske inte helt normalt att träna eller att äta som jag gör. Men jag svär på att jag mår bättre av det. Även utan endorfinkickarna.

Jag har lärt känna min kropp. Och jag lyssnar (inte alltid måste erkännas, men allt oftare) på vad den säger till mig. Fast nu pratar den inte med mig, den skriker. Den vill ha lugn och ro. Så trots att jag vilade hela förrförra veckan, tar jag en vilovecka till. Man kan inte träna bort tröttheten. (Okej, är du soffliggare gäller det där inte dig) Jag måste sova.

Men det ger mig plötsligt ett problem. Vad i helsike gör man för att fördriva sju träningsfria dagar? Kaffe, någon?

Too much wine

Jag låg i badet och tänkte intelligenta tankar. Men vinet jag drack tog udden av dem och nu minns jag inte längre vad jag skulle skriva. Fan. Jag som hade tänkt bli en lysande författare.

Vad var det du inte sa?

Vi missförstår varandra. Nu börjar jag höra när jag själv säger saker som kan missuppfattas av honom, hinner (oftast) korrigera innan det skadar. Men jag kopplar inte vad han säger. Jag märker att han är trött på att jag inte förstår, hör irritationen i hans röst. Och sedan sucken. Och sedan hur han försöker släta över alltihop, fastän han precis varit på väg att säga att han börjar bli trött på mig. Jag är skiträdd att han ska tröttna, men jag erkänner det inte för honom eller ens mig själv.

Han kom förbi efter träningen igår. Vi åt ihop och ägnade nästan två timmar åt att missförstå varandra om träning, datorer och allt annat man nu kan tänkas prata om. Sen kramades vi. Då missförstår vi inte varandra lika mycket. Han är bäst på att kramas. Han är bäst på att få mig att bara känna mig lugn och trygg. Och så stryker han mig över håret. Säger ingenting.

Jag brukar sova bra med honom, men i natt slutade han aldrig vrida på sig. Snurrade runt. Var uppe och gick. Bredde ut sig. Knuffade bort mig. Kramade inte om mig när han vaknade. Jag var långt ifrån utvilad när jag gick upp. Min trötthet gick ut över kaffekokandet, proteinshakeblandandet och tidningsläsandet. Han måste ha märkt det. Han sa inte mycket. Han läste tidningen medan jag gjorde mig i ordning. Vi var tysta hela morgonen. Det var ingen pinsam tystnad, men det kändes konstigt.

När han lämnade av mig vid jobbet sa jag inget om att höras igen. Inte han heller. Kanske tog vi det som självklart, kanske tänker vi båda att det var bättre innan vi träffades. Jag tänker hela tiden att det var lättare innan han stormade in i bilden för inte alls länge sedan. Jag har varit så trött de senaste veckorna. Orkar inte gå morgonpromenader och känner att träningen tar för mycket av min tid. Jag hinner inte varva ner, röja hemma, laga mat eller sova tillräckligt. Han vände upp och ner på allt. Vi ses långtifrån jämt. Några gånger i veckan. Häromdagen tränade vi ihop på hans gym. Sen åkte var och en hem till sig utan att det var något konstigt med det. Vi är naturligast i världen.

Jag vill nog att han ska säga det högt. Att han tycker om mig. På något sätt. Inga stora ord, bara ett bekräftande. Jag ser på honom att han gillar mig. På hur han tittar på mig och hur han rör vid mig. Men jag vill höra att jag faktiskt är bra. Eller snäll. Eller söt. Eller rolig. Vad som helst. Något positivt. Något som får mig att känna att det kan vara värt att stanna kvar. För nu är jag på väg att ta den enkla vägen ut igen.

Idag är jag kassast i världen

Vissa dagar tycker jag helt enkelt inte om mig själv. Som idag. Jag jobbar för dåligt och är inte förtjänt av min lön. (Jag är lat) Jag orkar inte hålla dieten och fuskar med godis. (Jag är kass) Övningarna på träningspasset tar inte där de ska. (Jag är värdelös) Är det inte lite fett som hänger över troskanten? (Jag är ett fläskberg) Jag är trött, och känner mig sur och grinig fastän jag inte vill. (Ingen orkar umgås med mig) Och trots att den där lille store killen (han är kort men bred) flirtar hejdlöst med mig vid axelpressen, är jag totalt oförmögen att tro att det faktiskt är så. (Ingen vill ha mig på riktigt)

Sådana här dagar behöver jag någon som säger att jag är bra. (Fast jag inte är det) Kanske att jag är söt. (Trots att det inte är sant) Eller att jag är kul att umgås med. (Fast det skulle vara en lögn)

Sådana här dagar önskar jag att jag hade någon att komma hem till, som kunde krama om mig, laga min mat och pussa mig på pannan och ta sig an disken medan jag får sitta ner i soffan och se på film. Det hade liksom varit skönt att inte alltid komma hem till ett tomt hem och vara lite omtyckt. För omväxlings skull.

Tung morgon

Klockan ringer sex. Jag får en chock när jag känner smärtan i ryggen. Herrejävlar, vad har jag gjort?! Och hur ska jag ta mig ur sängen? Sen kommer jag på att jag körde ryggpass i onsdags. Kände inte så mycket då. Men musklerna har bevisligen jobbat. Rullar ur kojen, stapplar ut i köket, mäter upp protein och kolhydrater, blandar med vatten och skakar. Dricker frukosten på nolltid och rumlar tillbaka till sängen. Smärtan i ryggen är verkligen sjuk. Hinner tänka att min säng är på tok för mjuk innan jag domnar bort igen.

Nio är jag på fötter igen, fortfarande öm, men något piggare. Äter dagens första portion kyckling med ris. En kopp kaffe. Sedan är jag igång.

Jag har varit extremt trött de sista dagarna. Jag vet inte om det beror på en ökad träningsdos, ökad intensitet, kostomlägg, sömnbrist eller pollenallergi. Kanske en blandning av alltihop. Hur som helst är allt variabler jag kommer vänja mig vid. För jag mår bra!

"Dieten" har gjort livet lite lättare. Jag lagar mat en gång om dagen och behöver inte tänka på så mycket mer än att få med mig matlådorna i väskan när jag går. Behagligt, smidigt. Och i morgon är det ätardag. Högst upp på listan står en chokladkaka. En Fazer blå. Det är jag värd.

Tankar om livet

Flirten med Helsingborgaren var som årets första tur med mountainbiken. Jag hann känna mig tillräckligt säker för att släppa på bromsarna i nedförsbacken. Jag lyckades invagga mig själv i ett lugn stort nog för att för en millisekund släppa koncentrationen. Givetvis vurpade jag. Men när man är avslappnad slår man sig sällan. Så jag reste mig upp och satte mig på cykeln och fortsatte.

Egentligen är jag mest tacksam mot honom. Han fick mig att tänka till. Tänka om. Tänka rätt. Han sa att livet är knäppt, att det är att skratta åt det. Han hade rätt.

Is this life?

De två senaste veckorna har jag haft en huvudlös flirt med en kille som varit lite för bra för att vara sann. Och eftersom jag mognat så fruktansvärt mycket på senare tid, bestämde jag mig för att släppa på mina spärrar och leva här och nu som alla alltid pratar om. Det var störtskönt. Tills hans flickvän ringde mig idag. Vad säger man? Jag hade verkligen inte en aning. Inte en susning. Livet är helt knäppt. Det är bra att spela med.