Man kan säga att jag inte gör ett skit. Eller så kan man säga att jag gör väldigt mycket. Som att titta på lägenheterna i byggnaden mittemot, fundera över vilken jag helst hade bott i och hur jag skulle gått till väga för att få just den. (Mörda eller låna ruggigt mycket pengar) Eller slå nya rekord i patiens. Eller dricka den hundrafemtioelfte koppen kaffe. Och tiden går... Långsamt.
Jag skulle kunna jobba "som vanligt". Faktum är att jag vill göra det. Men hjärnan har slaggat ihop och tankarna blivit trögflytande. Jag behöver en knuff i ryggen. Frågan är vem som ska ge mig den. Hälften av mina kolleger vet fortfarande inte om att jag ska sluta (på inrådan av chefen väntar jag med att berätta det till nästa vecka) och de som vet tycker väl inte att det är någon idé att jaga på mig. Själv är jag oförmögen att ta mig i kragen. Så jag fortsätter slösurfandet, kaffesörplandet och lägenhetsspanandet. Utan dåligt samvete.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar