Vad var det du inte sa?

Vi missförstår varandra. Nu börjar jag höra när jag själv säger saker som kan missuppfattas av honom, hinner (oftast) korrigera innan det skadar. Men jag kopplar inte vad han säger. Jag märker att han är trött på att jag inte förstår, hör irritationen i hans röst. Och sedan sucken. Och sedan hur han försöker släta över alltihop, fastän han precis varit på väg att säga att han börjar bli trött på mig. Jag är skiträdd att han ska tröttna, men jag erkänner det inte för honom eller ens mig själv.

Han kom förbi efter träningen igår. Vi åt ihop och ägnade nästan två timmar åt att missförstå varandra om träning, datorer och allt annat man nu kan tänkas prata om. Sen kramades vi. Då missförstår vi inte varandra lika mycket. Han är bäst på att kramas. Han är bäst på att få mig att bara känna mig lugn och trygg. Och så stryker han mig över håret. Säger ingenting.

Jag brukar sova bra med honom, men i natt slutade han aldrig vrida på sig. Snurrade runt. Var uppe och gick. Bredde ut sig. Knuffade bort mig. Kramade inte om mig när han vaknade. Jag var långt ifrån utvilad när jag gick upp. Min trötthet gick ut över kaffekokandet, proteinshakeblandandet och tidningsläsandet. Han måste ha märkt det. Han sa inte mycket. Han läste tidningen medan jag gjorde mig i ordning. Vi var tysta hela morgonen. Det var ingen pinsam tystnad, men det kändes konstigt.

När han lämnade av mig vid jobbet sa jag inget om att höras igen. Inte han heller. Kanske tog vi det som självklart, kanske tänker vi båda att det var bättre innan vi träffades. Jag tänker hela tiden att det var lättare innan han stormade in i bilden för inte alls länge sedan. Jag har varit så trött de senaste veckorna. Orkar inte gå morgonpromenader och känner att träningen tar för mycket av min tid. Jag hinner inte varva ner, röja hemma, laga mat eller sova tillräckligt. Han vände upp och ner på allt. Vi ses långtifrån jämt. Några gånger i veckan. Häromdagen tränade vi ihop på hans gym. Sen åkte var och en hem till sig utan att det var något konstigt med det. Vi är naturligast i världen.

Jag vill nog att han ska säga det högt. Att han tycker om mig. På något sätt. Inga stora ord, bara ett bekräftande. Jag ser på honom att han gillar mig. På hur han tittar på mig och hur han rör vid mig. Men jag vill höra att jag faktiskt är bra. Eller snäll. Eller söt. Eller rolig. Vad som helst. Något positivt. Något som får mig att känna att det kan vara värt att stanna kvar. För nu är jag på väg att ta den enkla vägen ut igen.