Ett test

M hör av sig på MSN. Han är kvar på jobbet. Jag är kvar på jobbet. 15 minuter senare kramar vi om varandra i Brunnsparken. Han är mer solbränd än sist och har kortare hår. Klippt sig själv, säger han. Jag tror honom inte, det ser för bra ut. Fast jag vet att han är pank och betala för att någon ska klippa honom när han kan göra det själv... Kanske är det sant?

Jag bjuder honom på min favvorestaurang. Han äter pasta och jag dricker lightcola. Det är jobbigt att sitta där. Jag tittar mest ut genom fönstret. Undviker hans blick. Han tittar mig rakt i ögonen så fort chansen finns, precis som han gjort ända sedan vi först träffades. Han har bruna ögon. Med grönt längst in runt irisen.

Han berättar att han varit hemma i Ljungby i helgen. Han uttalar Ljungby så lustigt att jag vill skratta varje gång han säger det. Faktum är att han säger mycket som låter roligt. Mest ord med "r" i. Han är smålänning. Han uppskattar inte alls att jag roar mig på hans dialekts bekostnad.

Jag tycker inte vi säger ett skit till varandra under den en och en halv timme vi ses. Dösnack, tomt prat för att få tiden att gå. Att träffa honom var lite som ett test. För att se om det fanns något kvar. Det gör det. Men det är för litet för att spela någon roll. Samspelet är som bortspolat, jag tror det försvann med tystnaden. Tystnaden som blev av att vi aldrig uttalat vad det är vi egentligen håller på med.

När vi väntar på hans spårvagn, säger han att jag gärna får följa med honom hem. Jag säger att jag måste hem och laga mat. Det var ingen lögn. Han går på sin vagn och jag sätter mig och väntar på min. Ångrar mig inte. Hade jag verkligen velat vara med honom hade jag offrat morgondagens matlådor för att vara det. Men han är inte värd det. Det är skönt att veta.

Så gick det alltså med killen som skulle vara mannen i mitt liv. Åt skogen. Så tur att jag har en backup.