Freak

Jag körde armar i går. Plågade dem tills de skrek, sen körde jag lite till. Klämde ut det sista jag hade och blev hög på endorfin. Jag njöt av smärtan när jag körde de sista repetetionerna. Jag har blivit en sadist, förälskad i den brännande känslan man får när orken håller på att ta slut. Jag förstår hur en del kan bli beroende av träning.


Själv ser jag mig inte som beroende. (Jag förnekar precis som alla andra missbrukare) Däremot har jag börjat kalla mig själv träningsfreak, även om jag inte själv ser mig som det. Kanske är det mest ett sätt att få andra att slappna av. Få dem att inse att det är okej att de tycker att jag är lite knäpp. Det är kanske inte helt normalt att träna eller att äta som jag gör. Men jag svär på att jag mår bättre av det. Även utan endorfinkickarna.

Jag har lärt känna min kropp. Och jag lyssnar (inte alltid måste erkännas, men allt oftare) på vad den säger till mig. Fast nu pratar den inte med mig, den skriker. Den vill ha lugn och ro. Så trots att jag vilade hela förrförra veckan, tar jag en vilovecka till. Man kan inte träna bort tröttheten. (Okej, är du soffliggare gäller det där inte dig) Jag måste sova.

Men det ger mig plötsligt ett problem. Vad i helsike gör man för att fördriva sju träningsfria dagar? Kaffe, någon?