Idag tycker jag riktigt illa om mig själv. För att jag inte står för vad jag vill, vad jag tänker och vad jag tycker. Och för att jag inte är den jag alltid trott att jag varit. Hur många fler än mig själv har jag lyckats lura?
Jag söker spänningen och utmaningen i allt. Jag spelar med allt högre insatser, medveten om vad det kan innebära, men utan att vilja se konsekvenserna. Jag skiter helt enkelt i visheten och klokskapen. Blundar och kastar mig ut.
På spårvagnen till jobbet insåg jag att rastlösheten kickat igång igen. Jag är bara trött på att vara jag. Eller den jag tror mig vara. Jag nöjer mig aldrig med det jag har. Jag skulle kunna vinna jackpot och ändå spela för att få en till.
Så hur dumt och korkat det än är, sträcker jag ut handen och tar chansen när den kommer. Det gjorde jag i går om än på ett mycket försiktigt och oskyldigt sätt. Och jag ångrar mig. Men jag kan inte låta bli att göra det igen.
Fan ta mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar