I går fick jag nytt träningsschema. Jag hade krupit till korset och erkänt att jag inte orkar sex dagar i veckan. Men när jag tittade på övningarna ville jag inte vara med längre. Så tråkigt. Så tunga pass. Så många övningar. Jag satt i omklädningsrummet och kände tröttheten komma över mig. Kände att jag borde skita i passet.
Men jag bet ihop, memorerade övningarna och körde igång. Tre övningar senare stod jag och flåsade som en gnu vid skivstången. Skulle köra knäböj men blev onormalt trött, skrämmande fort. Jag såg mig själv i spegeln och bestämdet mig för att lägga ner. Plockade av vikterna, låste in mig på dass och lipade. Det var värre än vad jag trodde. Jag är slut. Helt slut.
Jag ska ta det lite lugnt ett tag. Kolla in några andra gym. Träna lite som jag vill. Sköta kosten men inte pedantiskt. Ladda om. Nästa gång jag går på det tar jag det ur en annan vinkel och med vissheten om att jag känner min egen kropp fan så mycket bättre än någon annan. Därför ska jag skita i när andra säger att jag borde klara mer när jag själv känner att jag närmar mig gränsen. Varför lyssnar man mer på andra än på sig själv? Why?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar