"Time has come, the Walrus said, to talk about many things..."

Svante och jag skulle ha käkat lyxfrukost hemma hos mig förra helgen, men klockan fyra på söndagmorgonen messade han mig för att berätta att han fått napp och följt med fångsten hem. Jag blev sådeles rådumpad. Därför hade jag inte de minsta samvetskval när jag ringde för att fråga om vi inte kunde tidigarelägga dagens fika så jag hann gå på dejt med killen från i fredags.

Jag kunde inte riktigt tyda hans röst när han frågade vad killen heter och hur gammal han är, men när jag sa att Ken är 34 år, blev det helt tyst i andra änden. Så tyst att jag måste fråga om han är kvar. Sedan följer det skummaste telefonsamtalet på länge.

När vi lagt på insåg jag att det är dags att ta tjuren i hornen. Svante har alltid (i det här fallet ungefär 18 år) varit förälskelsen som aldrig riktigt blommat ut. Varje gång vi närmat oss något som kan tyda på att vi är mer än vänner, har jag dragit mig tillbaka. Han är för bra för att förlora. Men när varenda fika och middag vi har, tenderar till att mer likna en dejt är det nog lika bra att man reder ut det hela. Ovsett om han känner eller har känt likadant. För enkelhetens skull. För vänskapens skull. För min skull.