Jag vet bäst själv

I går fick jag nytt träningsschema. Jag hade krupit till korset och erkänt att jag inte orkar sex dagar i veckan. Men när jag tittade på övningarna ville jag inte vara med längre. Så tråkigt. Så tunga pass. Så många övningar. Jag satt i omklädningsrummet och kände tröttheten komma över mig. Kände att jag borde skita i passet.

Men jag bet ihop, memorerade övningarna och körde igång. Tre övningar senare stod jag och flåsade som en gnu vid skivstången. Skulle köra knäböj men blev onormalt trött, skrämmande fort. Jag såg mig själv i spegeln och bestämdet mig för att lägga ner. Plockade av vikterna, låste in mig på dass och lipade. Det var värre än vad jag trodde. Jag är slut. Helt slut.

Jag ska ta det lite lugnt ett tag. Kolla in några andra gym. Träna lite som jag vill. Sköta kosten men inte pedantiskt. Ladda om. Nästa gång jag går på det tar jag det ur en annan vinkel och med vissheten om att jag känner min egen kropp fan så mycket bättre än någon annan. Därför ska jag skita i när andra säger att jag borde klara mer när jag själv känner att jag närmar mig gränsen. Varför lyssnar man mer på andra än på sig själv? Why?!

Freak

Jag körde armar i går. Plågade dem tills de skrek, sen körde jag lite till. Klämde ut det sista jag hade och blev hög på endorfin. Jag njöt av smärtan när jag körde de sista repetetionerna. Jag har blivit en sadist, förälskad i den brännande känslan man får när orken håller på att ta slut. Jag förstår hur en del kan bli beroende av träning.


Själv ser jag mig inte som beroende. (Jag förnekar precis som alla andra missbrukare) Däremot har jag börjat kalla mig själv träningsfreak, även om jag inte själv ser mig som det. Kanske är det mest ett sätt att få andra att slappna av. Få dem att inse att det är okej att de tycker att jag är lite knäpp. Det är kanske inte helt normalt att träna eller att äta som jag gör. Men jag svär på att jag mår bättre av det. Även utan endorfinkickarna.

Jag har lärt känna min kropp. Och jag lyssnar (inte alltid måste erkännas, men allt oftare) på vad den säger till mig. Fast nu pratar den inte med mig, den skriker. Den vill ha lugn och ro. Så trots att jag vilade hela förrförra veckan, tar jag en vilovecka till. Man kan inte träna bort tröttheten. (Okej, är du soffliggare gäller det där inte dig) Jag måste sova.

Men det ger mig plötsligt ett problem. Vad i helsike gör man för att fördriva sju träningsfria dagar? Kaffe, någon?

Vad var det du inte sa?

Vi missförstår varandra. Nu börjar jag höra när jag själv säger saker som kan missuppfattas av honom, hinner (oftast) korrigera innan det skadar. Men jag kopplar inte vad han säger. Jag märker att han är trött på att jag inte förstår, hör irritationen i hans röst. Och sedan sucken. Och sedan hur han försöker släta över alltihop, fastän han precis varit på väg att säga att han börjar bli trött på mig. Jag är skiträdd att han ska tröttna, men jag erkänner det inte för honom eller ens mig själv.

Han kom förbi efter träningen igår. Vi åt ihop och ägnade nästan två timmar åt att missförstå varandra om träning, datorer och allt annat man nu kan tänkas prata om. Sen kramades vi. Då missförstår vi inte varandra lika mycket. Han är bäst på att kramas. Han är bäst på att få mig att bara känna mig lugn och trygg. Och så stryker han mig över håret. Säger ingenting.

Jag brukar sova bra med honom, men i natt slutade han aldrig vrida på sig. Snurrade runt. Var uppe och gick. Bredde ut sig. Knuffade bort mig. Kramade inte om mig när han vaknade. Jag var långt ifrån utvilad när jag gick upp. Min trötthet gick ut över kaffekokandet, proteinshakeblandandet och tidningsläsandet. Han måste ha märkt det. Han sa inte mycket. Han läste tidningen medan jag gjorde mig i ordning. Vi var tysta hela morgonen. Det var ingen pinsam tystnad, men det kändes konstigt.

När han lämnade av mig vid jobbet sa jag inget om att höras igen. Inte han heller. Kanske tog vi det som självklart, kanske tänker vi båda att det var bättre innan vi träffades. Jag tänker hela tiden att det var lättare innan han stormade in i bilden för inte alls länge sedan. Jag har varit så trött de senaste veckorna. Orkar inte gå morgonpromenader och känner att träningen tar för mycket av min tid. Jag hinner inte varva ner, röja hemma, laga mat eller sova tillräckligt. Han vände upp och ner på allt. Vi ses långtifrån jämt. Några gånger i veckan. Häromdagen tränade vi ihop på hans gym. Sen åkte var och en hem till sig utan att det var något konstigt med det. Vi är naturligast i världen.

Jag vill nog att han ska säga det högt. Att han tycker om mig. På något sätt. Inga stora ord, bara ett bekräftande. Jag ser på honom att han gillar mig. På hur han tittar på mig och hur han rör vid mig. Men jag vill höra att jag faktiskt är bra. Eller snäll. Eller söt. Eller rolig. Vad som helst. Något positivt. Något som får mig att känna att det kan vara värt att stanna kvar. För nu är jag på väg att ta den enkla vägen ut igen.

Yrsel

Jag känner mig ungefär som en yr valp i en hönsgård. Jag ser massor av roliga tvåbenta figurer som springer runt överallt och jag vill springa efter dem alla, men har inte en susning om vilken jag har störst chans att fånga eller vilken av dem som hade varit roligast att jaga.

Svante hade kunnat vara den halta kycklingen man hugger med en gång. Inte så roligt.

Den där otroligt snygge killen på gymmet som hjärtat alltid slår ett extra hårt, panikartat slag när jag ser (och som jag alltid tänker "wow vilken snygg kille, undrar vem det är - varje gång jag ser honom) hade kunnat vara lite roligare. Fast frågan är om han är den där fegisen som springer och gömmer sig under hönshuset där jag inte kommer in, eller om han är ungtuppen som nödvändigtvis ska picka mig på mitt stackars valpöra.

Nä, då är kanske den planerade dejten i morgon roligare. Han ser ruggigt bra ut och är himla kul att chatta med. Men eftersom jag är fruktansvärt fördomsfull och han jobbar med it, (i kombination med att han ser bra ut) tror jag att han är karriärskåt och pengatokig. Han säger massa bra saker hela tiden, men jag skulle ändå tippa på att han är en player. Fast vad fasen, jaga honom runt hönsgården kan jag göra. För skojs skull. Jag kan ju ha fel. Det kanske slutar med att vi plockar varandras loppor?

Tung morgon

Klockan ringer sex. Jag får en chock när jag känner smärtan i ryggen. Herrejävlar, vad har jag gjort?! Och hur ska jag ta mig ur sängen? Sen kommer jag på att jag körde ryggpass i onsdags. Kände inte så mycket då. Men musklerna har bevisligen jobbat. Rullar ur kojen, stapplar ut i köket, mäter upp protein och kolhydrater, blandar med vatten och skakar. Dricker frukosten på nolltid och rumlar tillbaka till sängen. Smärtan i ryggen är verkligen sjuk. Hinner tänka att min säng är på tok för mjuk innan jag domnar bort igen.

Nio är jag på fötter igen, fortfarande öm, men något piggare. Äter dagens första portion kyckling med ris. En kopp kaffe. Sedan är jag igång.

Jag har varit extremt trött de sista dagarna. Jag vet inte om det beror på en ökad träningsdos, ökad intensitet, kostomlägg, sömnbrist eller pollenallergi. Kanske en blandning av alltihop. Hur som helst är allt variabler jag kommer vänja mig vid. För jag mår bra!

"Dieten" har gjort livet lite lättare. Jag lagar mat en gång om dagen och behöver inte tänka på så mycket mer än att få med mig matlådorna i väskan när jag går. Behagligt, smidigt. Och i morgon är det ätardag. Högst upp på listan står en chokladkaka. En Fazer blå. Det är jag värd.

När allt är nytt

Jag hade ingen lust att gå till gymmet. Nytt träningsprogram är detsamma som stor osäkerhet. Från och med idag har jag träning sex dagar i veckan med övningar jag i stort sett aldrig gjort tidigare. Skrämmande. Fast att stanna hemma var aldrig något alternativ, så jag stack iväg tidigt för att slippa ruschen, slippa känna mig uttittad när jag exprimenterade med hantlar och kabelmaskiner.

Jag hängande i disken med Julie ett tag. Snackar skit. Om ris och kyckling och jobb. Kanske nämde jag att jag kände mig lite osäker. Så hon erbjöd sig att hjälpa mig. Vilket i praktiken innebar att jag fick en personlig tränare som hejjade på, berömde och överröste mig med komplimanger. Inte fan är det svårt att träna då.

Hon gjorde min dag.

Misshandla kroppen och må bra

När jag vaknade i måndags hade jag försovit mig med en och en halv timme - fortfarade inte utvilad efter nio och en halv timme. I och med det bestämde jag mig för att ta vilovecka. Två dagar senare bestämde jag att jag också fick äta vadhelst jag ville. Sedan dess har jag misshandlat min kropp med den mest onyttiga maten man kan hitta (inklusive alkohol), slarvat med mattider och till och med sömnen. Dessutom har jag inte sett åt en proteindrink på flera dagar. Och jag är ganska glad över det, för nu inser jag nämligen hur bra träningsmaten är för mig. Ibland behöver man bara lite perspektiv på saker och ting.

Vill du se mig naken?

Robban* är ett år äldre än mig och bor i en stad en bra bit här ifrån. Han är bodybuilder. För ett tag sedan addade han mig på MSN eftersom jag "är rätt söt". (Jag har alltid undrat varför man addar någon bara för att personen ser bra ut, själv föredrar jag att adda personer som kan ge en intressant diskussion, men hur som helst.)

Idag påbörjar Robban en konversation. Några korta hälsningsfraser, koll om hur läget var, han förkunnade att han snart skulle iväg och träna (klockan var 22.20) och så smack - en bild. Och inte vilken jävla bild som helst. Jag tittade. Glodde. Drägglade. För utan att jag över huvud taget uttryck någon önskan om det, har han postat en bild på sig själv där han ligger i sängen med täcket diskret över de intimare delarna. Även i miniatyren som visas i dialogrutan, ser jag att killen är snuskigt vältränad.

Jag laddar inte ner bilden, glor bara på miniatyren. Känner instinktivt att jag vill se varenda jävla detalj, men tänker inte ge honom det nöjet. Ger inte ens mig själv det nöjet. Jag frågar om bilden går som marknadsföring. Jag får en stor smiley tillbaka.

Robban roar mig. Mycket yta. Grunda diskussioner. Snustorr konversation. Ändå säger han så mycket. Hobbypsykologen i mig ser en osäker människa som törstar efter uppskattning och har redan gjort en lång analys av honom. Kommer jag bortanför det där ytliga skalet nästa gång vi chattar, om jag faktiskt får ur honom något av vikt, (inte hans vikt, jag vet att den ska vara 96 kilo om en vecka) då kan jag eventuellt fortsätta konversera med honom. Annars kan det vara. Vill jag ha schyssta bilder kan jag lika gärna googla. Eller hänga på det där forumet där han fick tag på min adress...

* kände att det var på sin plats med ett namnbyte