Dokujobb

Nästanchefen kom just in och sa att vårt kommande projekt ska bli dokusåpa. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. En sån hype!

A day like this

Vissa dagar har man självförtroendet att bryta dresscoden för att ta på sig en alldeles för kort kjol när man går till jobbet. Sådana dagar kan man roa sig med att se hur somliga tittar snett. Och hur andra helt glömmer att titta bort.

Det har varit en sån dag idag.

Svullarvecka

Måndag. Direktflyg Landvetter - Kallax. På Luleå flygplats sitter Pieter Siepen i röd filthatt och en utstyrsel som hade inte hade väckt något större uppseende - om det suttit på en nioårig flicka. Jag skiter i vad som är vett och etikett och glor. Han är rätt snygg, trots allt.

Snygg skeppare finns det också på det fartyg jag besöker. På flera av dem, förresten. Jisses... Och jag springer upp och ner i lejdare med L och fotar och antecknar och snackar skit och ränner i några lejdare till. Fast i maskinrummet får vi inte fota med blixt, då går larmet. L och jag slår av blixten och fortsätter fota. L påminner om min bror. Min bror ser rätt bra ut.

Ut drar vi på kvällen, upp till stan. Sätter oss på en krog och jag slår på stort och beställer in en öl. Och en cider. Frågade Julie tidigare i veckan hur man bär sig åt med maten när man är på resande fot. "Man tar en ätardag" sa hon. Och jag fick två ätardagar. Gjorde om dem till halvsvullardagar.

Fast idag blev det helsvullardag. Inte till en början. Men sedan, när vi väl hamnade på flyget igen och magen började kurra och allt restaurangen erbjöd låg mil ifrån kyckling och ris. Över en baguette med parmaskinka och mozarella på Kallax skriver jag på avtalet för det nya jobbet. (Det som T erbjöd) På Arlanda pladdrar T om allt som kan tänkas avskräcka mig medan jag är helt upptagen av en extraordinärt god chokladmuffin.

I Göteborg är jag inte uppskrämd, men lätt stressad när jag möter T i Brunnsparken.

- Jag tänkte komma med ett skamligt förslag, säger jag och T tittar nästan förskräckt på mig.
- Vad sägs om en vinare i Slottskogen?
- Ja! säger T.

Så vi tog vägen förbi Systemet. Och sen via kakhyllorna i den lokala ICA-butiken. Vi kallar det picknick. Jag blev sockerhög och vanligt alkofull.

Och fullare blir jag av både det ena och det andra, för väl hemma kommer exet förbi och föreslår middag på Kon Tiki. And off we go. Jag är full och knôkmätt när jag kommer hem igen. Dessutom har jag gjort ett moget beslut. Ätar- och vilodag resten av veckan. Det tyckte M lät perfekt och lovade att bjuda på en god middag i morgon. Shit vad jag har det bra. När man inte går in på detaljerna. Och det gör vi inte nu.

Moving on

Förutom att bejaka min rastlöshet, lärde mig sjömanslivet mig en sak: att aldrig stanna på en båt där jag inte trivs.

Ända sedan jag insåg det två år in i min sjömanskarriär, har jag tillämpat regeln stenhårt. Trivs jag inte, stannar jag inte. Oavsett om det är ett jobb, ett förhållande eller en vänskapsrelation. Om något eller något får mig att må dåligt och jag inte kan göra något för att ändra på det, flyttar jag på mig. Det är ingen flykt, det är sunt förnuft.

Alltså tog jag mig en allvarlig funderare över L:s förfrågan om att gå över till honom. Lät det bero en helg. Träffade L igen. Fick ett konkret erbjudande och tackade ja. Nu har jag gått i en vecka och väntat på att få tillfälle att prata med chefen. Idag gjorde jag det.

- Bossen, I quit.

Han vet hur det varit. Känner till det som hänt. Sedan använde han röven till att lista ut vilken organisation som norpat mig. Han lyckönskade mig. Vilket jag är glad för. Han sitter i den nya organisationens styrelse.

Allt går undan. Om knappt två veckor lämnar jag mitt kontor, flyttar två kilometer mot centrum och intar mitt nya.

Vet du vad det bästa av allt är?
Att jag har gjort rätt val!

Vacker utsikt

Insåg just att den här organisationen har världens läckraste revisor. Undrar vilka möten man måste gå på för att se mer av honom?!

Ledig, tydligen

Igår, klockan 23.01, fick jag ett meddelande. Från chefen. Det löd:

Hej! Hoppas allt är bra med dig. Undrar bara om du vet att du är helt ledig ons, tor och fre? Ha en bra helg!

Jag vet inte hur jag ska tolka det. Som om han är en bra chef som tänker på mig så sent på kvällen. Eller om han är dålig som inte kommit att tänka på att säga det där till mig förrän kvällen innan.

Helt plötsligt...

... insåg jag varför jag har så svårt att koncentrera mig på jobbet, vaför det är så jäkla svårt att ta sig samman och göra det man ska. Jag tycker helt enkelt inte om mitt jobb...

Aj.

Fullt upp

Veckan har varit kaotisk. De inställda mötena i måndags, arga personer som ringt, frågor från sponsorer... Som av ett rent under klaffade torsdagsmötena. Fast jag var nervös, det var jag. Och stressad till tusen. Men det insåg jag inte förrän jag kom hem. Var uppe i varv i går också, planering för måndagsmötena i Skåne, samtal, logistik, de sista detaljerna för lokalen. Och så ett möte på Svenska mässan för höstens utbildningsmässa och så ett pass på gymmet innan jag stapplade in genom dörren där hemma sent på kvällen. Knökade pliktskyldigt i mig min mat och slocknade innan klockan hann bli tio. I morgon bär det av ner till Skåne. Jag hinner knappt hämta andan innan det är dags att springa vidare. Hur länge orkar man hålla på?

Om något kan gå snett, kommer det gå snett

Tanken av att Projektet går under Murphy's Law - lagen om alltings jävlighet, har slagit mig tidigare. Men det är inte förrän nästanchefen ringer på mitt hemnummer och är upprörd för andra gången den här helgen, som jag vet att det är så. Situationen idag är något värre än vad den var i går, om man säger så...

Det är lite så att man känner att det inte kan strula mer nu, trots att man kan komma på tio scenarion till som är mycket värre än de som varit hittills. Så i morgon är det jag som i sann yrkesanda listar de mest osannolika händelserna jag kan tänka mig - och skriver en handlingsplan. För att vara på den säkra sidan.

Nu får du ursäkta mig, jag har några återbud att ringa.

Varför jag (inte) älskar mitt jobb

Okej, sist vi hade en "kris" på jobbet, hade jag förlorat en bokad lokal dagen innan annonsdeadline. Dagen efter fick jag en annan, som jag sedan blev av med för att få tillbaka den första.

Nu har vi en ny kris. På måndag ska vi enligt planerna ha två möten i en annan stad. Vi har ordnat med föreläsare, tilltugg, informationsmaterial och det ena med det andra. Och så visar det sig att två av fyra tidningsannonser i stadens eminenta tidningar, är näst intill oläsliga. Varenda siffra har fallit bort i trycket. Alla datum, tider och telefonnummer. Vilket eventuellt kan förklara varför så få anmält sig.

Påföljden är sådeles att måndagens möten (som jag slitit röv för att få ihop) ställs in och jag får så snällt ringa runt till de som anmält sig och säga "tyvärr har beep beep beep inträffat". (Där beep beep beep är en väl genomtänkt lögn)

I love my job. Not.

Ett jäkla velande

Efter att ha förlorat den stora lokalen sent i går fick jag en ny, liten idag. Sedan, lagom till att jag skickat all korrektur till annonskillen, blir jag av med den lilla för att få tillbaka den stora. Snurrigt värre. Men nu har jag den stora lokalen. Fast vi måste vara klara tre timmar tidigare än vad det var sagt från början. Och det var för att vi kunde stanna kvar länge på kvällen som vi ville ha lokalen... Typiskt.

Sen till jobbet

En av fördelarna med mitt jobb är att man kan komma två timmar "för sent" till jobbet utan att någon frågar varför.

Kris

En timme innan jag slutar och ska gå hem, får jag ett otrevligt samtal. Vips förlorar jag en möteslokal jag var säker på att jag hade. En stor möteslokal. För potentiellt väldigt många människor.

Kanske tycker man att det inte är några problem, man kan väl fixa en ny? Javisst. Men i morgon ska de annonser som reklamför projektet där lokalen ska användas, vara iväg. Och självklart måste lokalens adress anges i annonsen.

Jag ringer och ringer och när jag lämnar jobbet en timme senare än tänkt, har jag åtminstonde blivit lovad en lokal. Men det är inte helt hundra var, hur stor eller hur lättillgänglig. Trots det är jag rätt nöjd. Jag är räddaren i nöden, jag fixar när det krisar. Surt bara att man inte får någon övrtidsersättning...