Shane

Shane hör av sig på MSN. Han säger saker som svenska killar kanske tänker, men inte säger. Han vill träffa mig.

Shane är en bra kille. Jag tror verkligen det. Han skyddade Hama och jag var alltid grymt imponerad över hur långt en vän kunde gå för att skydda en annan vän. Just därför har jag så svårt för att tro honom när han skriver att han är tokig i min röst, i min humor, i mig... Han är ju Hamas bästa vän.

Shane säger att jag sårar honom genom att inte tro på vad han säger. Att han blir uppriktigt ledsen. Jag vet inte om han menar det och fortsätter att vifta bort som ett dåligt raggningsförsök. Men det är ett faktum att Hama sa aldrig ett ont ord om honom. Kanske är det trots allt sant. Att han fallit. Att han inte kunnat sluta, trots att jag är "förbjuden", trots att tiden gått.

Shane gör mig förvirrad. Är jag attraherad? Ja! Vill jag träffa honom? Ja! Borde jag träffa honom? Hell no! Why? Därför att jag har redan har det jag vill ha. Jag mår skit. Mest för att jag känner att jag inte borde tveka alls.

Dunderstrul x 2

Okej, nu visualiserar vi att vi har en stor fet jävla vägg. Och så ser vi mig stå en bit ifrån. Jag gör mig startklar...

Färdiga....
Klara...
Gååå!

Tänk dig att jag springer som en tok mot den där väggen. Med huvudet före. Och jag ska inte över, jag ska in i den. Jag har rätt bra fart när jag...

Bang.
Aj.
Fan.

Jag har strulat till det. Gjort något jätteförbjudet. Gånger två. Två helger på raken. Problemen multipliceras, upphöjs i två, fyra... Eller sex. Hade det här varit en Kalle Anka-tidning hade det stått

Gulp.
Humpf.
Aotch!

Jag kan i alla fall trösta mig med att jag inte är den som skulle få det värst om hela ekvationen löser sig i slutänden. Fan vilken klen tröst.

När taxichaffisen raggar på en

Taxichauffören ringer innan han hunnit fram till adressen där han ska hämta upp mig. Han säger att jag är snygg innan jag hunnit sätta mig till rätta i passagerarsätet. Han vrider upp stereon med kurdisk musik och frågar om det är bra. Jag säger att jag inte lyssnar på sånt i vanliga fall, men att det är okej.

Han blir imponerad över att jag kan fråga "hur mår du" på kurdiska. Ännu mer impad av att jag kan svara på hans fråga om hur jag mår. Skulle kunna briljera med att rabbla glosor som eld, gaffel, kniv, sked, vatten, kött och att maten smakar bra. Men jag känner inte för att glänsa. Jag är trött och vill hem. Och kurdiskan representerar något jag helst vill lägga bakom mig.

En halv minut hemifrån mig ringer hans telefon. Jag förstår tillräckligt mycket sorani (kurdisk dialekt) för att förstå att han pratar om mig. Om han hade tänkt vara smidig är han fruktansvärt korkad som säger mitt namn (även om det är med kurdisk böjning) högt.

När jag har betalt vill han skaka hand, men så fort jag sträckt fram handen drar han mig till sig. Men jag vill fan inte kindpussas med honom klockan halv tre på natten (och ingen annan tid på dygnet heller), vad fan tror han? Han är min taxichaufför! Han ska köra mig från A till B, vara trevlig och inte störande. Helst ska han inte stinka svett som han gör och han ska absolut inte stöta på mig. Hur svårt kan det vara?

Jag ringer och anmäler honom så snart jag kommer innanför dörren. Inte för att det kommer hjälpa mig något, men ändå. Jag tycker det är grymt störande att han ens försökte.

Tillstrulat

Okej, jag erkänner. Jag har strulat till det. Igen. Big time, skulle man kunna säga...

Shit shit shit...

(Det är helt jävla underbart)

Svullarvecka

Måndag. Direktflyg Landvetter - Kallax. På Luleå flygplats sitter Pieter Siepen i röd filthatt och en utstyrsel som hade inte hade väckt något större uppseende - om det suttit på en nioårig flicka. Jag skiter i vad som är vett och etikett och glor. Han är rätt snygg, trots allt.

Snygg skeppare finns det också på det fartyg jag besöker. På flera av dem, förresten. Jisses... Och jag springer upp och ner i lejdare med L och fotar och antecknar och snackar skit och ränner i några lejdare till. Fast i maskinrummet får vi inte fota med blixt, då går larmet. L och jag slår av blixten och fortsätter fota. L påminner om min bror. Min bror ser rätt bra ut.

Ut drar vi på kvällen, upp till stan. Sätter oss på en krog och jag slår på stort och beställer in en öl. Och en cider. Frågade Julie tidigare i veckan hur man bär sig åt med maten när man är på resande fot. "Man tar en ätardag" sa hon. Och jag fick två ätardagar. Gjorde om dem till halvsvullardagar.

Fast idag blev det helsvullardag. Inte till en början. Men sedan, när vi väl hamnade på flyget igen och magen började kurra och allt restaurangen erbjöd låg mil ifrån kyckling och ris. Över en baguette med parmaskinka och mozarella på Kallax skriver jag på avtalet för det nya jobbet. (Det som T erbjöd) På Arlanda pladdrar T om allt som kan tänkas avskräcka mig medan jag är helt upptagen av en extraordinärt god chokladmuffin.

I Göteborg är jag inte uppskrämd, men lätt stressad när jag möter T i Brunnsparken.

- Jag tänkte komma med ett skamligt förslag, säger jag och T tittar nästan förskräckt på mig.
- Vad sägs om en vinare i Slottskogen?
- Ja! säger T.

Så vi tog vägen förbi Systemet. Och sen via kakhyllorna i den lokala ICA-butiken. Vi kallar det picknick. Jag blev sockerhög och vanligt alkofull.

Och fullare blir jag av både det ena och det andra, för väl hemma kommer exet förbi och föreslår middag på Kon Tiki. And off we go. Jag är full och knôkmätt när jag kommer hem igen. Dessutom har jag gjort ett moget beslut. Ätar- och vilodag resten av veckan. Det tyckte M lät perfekt och lovade att bjuda på en god middag i morgon. Shit vad jag har det bra. När man inte går in på detaljerna. Och det gör vi inte nu.

Vad var det du inte sa?

Vi missförstår varandra. Nu börjar jag höra när jag själv säger saker som kan missuppfattas av honom, hinner (oftast) korrigera innan det skadar. Men jag kopplar inte vad han säger. Jag märker att han är trött på att jag inte förstår, hör irritationen i hans röst. Och sedan sucken. Och sedan hur han försöker släta över alltihop, fastän han precis varit på väg att säga att han börjar bli trött på mig. Jag är skiträdd att han ska tröttna, men jag erkänner det inte för honom eller ens mig själv.

Han kom förbi efter träningen igår. Vi åt ihop och ägnade nästan två timmar åt att missförstå varandra om träning, datorer och allt annat man nu kan tänkas prata om. Sen kramades vi. Då missförstår vi inte varandra lika mycket. Han är bäst på att kramas. Han är bäst på att få mig att bara känna mig lugn och trygg. Och så stryker han mig över håret. Säger ingenting.

Jag brukar sova bra med honom, men i natt slutade han aldrig vrida på sig. Snurrade runt. Var uppe och gick. Bredde ut sig. Knuffade bort mig. Kramade inte om mig när han vaknade. Jag var långt ifrån utvilad när jag gick upp. Min trötthet gick ut över kaffekokandet, proteinshakeblandandet och tidningsläsandet. Han måste ha märkt det. Han sa inte mycket. Han läste tidningen medan jag gjorde mig i ordning. Vi var tysta hela morgonen. Det var ingen pinsam tystnad, men det kändes konstigt.

När han lämnade av mig vid jobbet sa jag inget om att höras igen. Inte han heller. Kanske tog vi det som självklart, kanske tänker vi båda att det var bättre innan vi träffades. Jag tänker hela tiden att det var lättare innan han stormade in i bilden för inte alls länge sedan. Jag har varit så trött de senaste veckorna. Orkar inte gå morgonpromenader och känner att träningen tar för mycket av min tid. Jag hinner inte varva ner, röja hemma, laga mat eller sova tillräckligt. Han vände upp och ner på allt. Vi ses långtifrån jämt. Några gånger i veckan. Häromdagen tränade vi ihop på hans gym. Sen åkte var och en hem till sig utan att det var något konstigt med det. Vi är naturligast i världen.

Jag vill nog att han ska säga det högt. Att han tycker om mig. På något sätt. Inga stora ord, bara ett bekräftande. Jag ser på honom att han gillar mig. På hur han tittar på mig och hur han rör vid mig. Men jag vill höra att jag faktiskt är bra. Eller snäll. Eller söt. Eller rolig. Vad som helst. Något positivt. Något som får mig att känna att det kan vara värt att stanna kvar. För nu är jag på väg att ta den enkla vägen ut igen.

Vacker utsikt

Insåg just att den här organisationen har världens läckraste revisor. Undrar vilka möten man måste gå på för att se mer av honom?!

Onsdagsdejt

Jag var på dejt igår. Han var skitsnygg. Väldigt fina ögon. Potentiellt snygg häck. Kan ha varit muskulös, men vem vet med alla dessa jävla kläder?

Vi tog en take away-kaffe och satte oss på Götaplatsen. Tittade på trafiken längs Avenyn. Pratade om vanliga saker och om mindre vanliga saker. Som varför det skulle vara svalare att ha en svart än en vit burka. Jag måste erkänna att jag inte hade så bra koll, men han hade läst i Illustrerad Vetenskap att det var så. Det var något med luftdraget och... Eh... Det var en flummig men ganska kul diskussion.

När jag skulle dra mig hemåt, föreslog jag att vi skulle höras. Han föreslog en repris. Det lät fint, tyckte jag. Och så åkte jag hem och tänkte massa positiva tankar. Vaknade med positiva tankar i morse också för den delen. Jo, det var en bra dejt.

Yrsel

Jag känner mig ungefär som en yr valp i en hönsgård. Jag ser massor av roliga tvåbenta figurer som springer runt överallt och jag vill springa efter dem alla, men har inte en susning om vilken jag har störst chans att fånga eller vilken av dem som hade varit roligast att jaga.

Svante hade kunnat vara den halta kycklingen man hugger med en gång. Inte så roligt.

Den där otroligt snygge killen på gymmet som hjärtat alltid slår ett extra hårt, panikartat slag när jag ser (och som jag alltid tänker "wow vilken snygg kille, undrar vem det är - varje gång jag ser honom) hade kunnat vara lite roligare. Fast frågan är om han är den där fegisen som springer och gömmer sig under hönshuset där jag inte kommer in, eller om han är ungtuppen som nödvändigtvis ska picka mig på mitt stackars valpöra.

Nä, då är kanske den planerade dejten i morgon roligare. Han ser ruggigt bra ut och är himla kul att chatta med. Men eftersom jag är fruktansvärt fördomsfull och han jobbar med it, (i kombination med att han ser bra ut) tror jag att han är karriärskåt och pengatokig. Han säger massa bra saker hela tiden, men jag skulle ändå tippa på att han är en player. Fast vad fasen, jaga honom runt hönsgården kan jag göra. För skojs skull. Jag kan ju ha fel. Det kanske slutar med att vi plockar varandras loppor?

Tack men nejtack

Ken messade och frågade om jag hade lust att hitta på något. Jag låtsades som om jag inte sett messet. Men sedan växte jag upp och svarade att jag inte ville.

Jag är enormt stolt över mig själv. Närmast till hands låg nämligen att

a) fortsätta att inte se meddelandet (totalignorera) eller
b) säga "javisst, det vill jag gärna" (blåljuga)

Säg, har jag inte mognat?!

Förvirrad singel

Det är inte bra för mig att vara singel. Jag blir så förvirrad. Och fikan med Svante gjorde mig nervös. Vi satt på Condecco Avenyn och pratade alldeles för mycket om saker som berör. Som handlar om honom. Och mig. Och vår relation. Jag hade nog tänkt att jag skulle ta ett snack med honom på riktigt, men chansen kom liksom aldrig. Eller om det var jag som aldrig tog den. Istället tog vi en promenad och gick ömsom tätt tätt och ömsom knuffades ner till Operan och tillbaka igen. Det slutade med att vi landade på bänken utanför toaletterna en trappa ner på Condecco Avenyn (igen) i väntan på att min dejt skulle hinna före mig till Valand. Jag hade inte lust att röra mig en millimeter från Svantes sida. Innan vi skiljdes åt gav han mig en bamsekram och snurrade runt mig på trottoaren och jag tänkte i min dumma hjärna att jag nog fanimej borde få ett ligg så jag slutar upp med de här dumma fasonerna där jag inbillar mig en massa. Fast jag vill inte ha ett ligg. Jag vill ha kärlek.

Fredagsdejt

De kom hastigt. En timmers varsel. Ville jag? För skojs skull? Jamen vad fasen, en fredagkväll alldeles ensam är ju ingen hit.

Vi skulle ta en promenad runt Röde Sten, men när vi väl kom dit hittade vi en väg som gick en bit till. Och en annan som gick lite längre ut. Jag trivdes med honom, han var lättpratad. Förbi Nya Varvet. Vi tog omvägar runt smågator och sedan förbi Kungsten och hemåt.

När vi kom till Sandarna kom jag på mig själv med att försöka sänka takten. Han lade handen på min arm när han pratade med mig. Log. Jag log tillbaka. Vi pratade mysbyxor, de där man vägrar slänga och fortsätter sunka runt i trots att de passerat bäst-före-datum. Han är välklädd, modeintresserad. Jag försökte föreställa mig honom i ett par träningsbyxor och misslyckades fatalt. Innan vi hann fram till avskedet frågar han om jag ville följa med upp på ett glas vin. Why not?

Vi satt i var sin soffa i hans etta på 37 kvadrat och drack Rawsons Retreat och pratade musik och film och om allt annat som både spelar roll och inte. Vi såg minifilmen om pingvinerna i Madagaskar, skrattade, log åt varandra. Jag fick ont i mungiporna. Varför le så?
När jag hittade ritningarna över vindsutrymmet han tänkt köpa loss kom han och satte sig tätt tätt bredvid och visade bilder på trappan han ville ha och förklarade hur det kommer se ut där uppe när allt är klart. Jag kände värmen från hans lår genom jeanstyget. Fan vad najs.

Klockan tolv drog jag mig. Han ville träffa mig igen. Han fick mitt nummer, jag fick hans. Sen en kram. Jag försökte ta mig ut ur hans lägenhet, men det var som Fort Knox och han fick hjälpa mig med nyckeln, med dörren. Han följde mig ner till porten, den var visst också konstigt. En kram till. Varmt, skönt. Jag gillar kramar. Sedan gick jag.

En dejt. En bra dejt. En bra kille. Kanske - antagligen, en dejt till. Någon gång. Kanske något mer. Kanske inte. Singellivet är rätt bra trots allt.

Tankar om livet

Flirten med Helsingborgaren var som årets första tur med mountainbiken. Jag hann känna mig tillräckligt säker för att släppa på bromsarna i nedförsbacken. Jag lyckades invagga mig själv i ett lugn stort nog för att för en millisekund släppa koncentrationen. Givetvis vurpade jag. Men när man är avslappnad slår man sig sällan. Så jag reste mig upp och satte mig på cykeln och fortsatte.

Egentligen är jag mest tacksam mot honom. Han fick mig att tänka till. Tänka om. Tänka rätt. Han sa att livet är knäppt, att det är att skratta åt det. Han hade rätt.

I min inkorg

"Så här 10 sekunder efter du lämnat mig så ville jag bara säga att jag tycker du är helskön och väldigt söt! Så jag hoppas naturligtvis att du tycker jag e söt så jag får träffa dig igen."

Han syftar visst på mig.

SprayDate

Jag hade den dåliga smaken att regga mig på SprayDate. När jag ändå var igång lade jag upp en riktigt avskräckande profil. Tror faktiskt inte jag hade nappat på den själv.

Undrar om det säger något om killarna som hör av sig...

På dansgolvet

I natt återuppstod en utdöd art inom dansgenren: tryckaren. Och när jag stod där på det snortrånga dansgolvet med flashbacks från lågstadietidens skoldanser vinande genom skallen, kom jag att tänka på att det egentligen är ganska synd att man blivit så jävla vuxen. Tryckare är helt klart underskattade! Tryckare är najs!

(Om man nu får tag på rätt person, kan väl tilläggas. Snubben som stod och juckade mot min rumpa låten efter hade gått fett bort)

Snyggaste killen i stan

Jag har en flirt... Helsingborgs snyggaste kille. Ville bara säga det.

(Och det är ungefär allt som behövs för att livet ska kännas lite lättare)

Ologisk åldersnojja

Chattar med en kille som addat mig på samma forum som Naken-Robban. Ingen flirt, bara allmänt småtrevligt pladder. Han gymtränar och läser MKV precis som jag. Skitkul, man kan hålla diskussionen på en hyfsad nivå. Vi kommer in på promenader. Jag säger att jag är dålig på det. Han menar att jag kan följa med honom ut någon dag. Klart jag kan! Röra på sig och få sällskap - två flugor i en smäll. Nice!

Det tar ett bra tag innan det slår mig att det där kanske var menat som en flirt eller nåt. Jag vet att det är typiskt mig att tänka så där. Av någon anledning förutsätter jag alltid att killar är intresserade av mig. (Är ju trots allt förbannat trevlig) Fast man behöver ju inte se det så. Han är nyinflyttad, känner inte så många, vi har samma intresse och läser samma ämne. Klart man kan träffas, kompisar är ju inte fel. Men om det skulle vara en flirt, då är det illa. Killen är 20 bast. 20 bast är en fruktansvärt dålig idé...

...säger jag innan jag kommer på mig själv med att exet innan exet var 18 år (!) äldre. Vad säger det om mig - att jag inte kan gå sex år neråt men tre gånger så många år uppåt? Antagligen att jag är fel funtad - i dubbel bemärkelse.