Min midsommar

Jag planerar sällan mina midsomrar, men den här blev verkligen inte som jag tänkt. Alla åkte bort. Till slut fanns det två alternativ: sitta hemma ensam eller åka hem till päronen. Jag valde det sista.

Midsommar firades därmed hos päronens grannar, som så många midsomrar tidigare. Skillnaden var att jag var ett helt gäng år yngre när det hände sist - och dessutom hade sällskap av Svante och grannens barnbarn. Nu var jag ensam under 50.

Jag var full redan vid midsommarlunchen klockan halv tre. Snaps är farliga grejor. Stark starköl är också rätt farligt. Och fulgrogg med yngste brodern, Dverg-Fule. Vid sju var det dags för middag nere hos grannarna igen, men den här gången tog jag det lugnare. Gamlingarna var redan fulla. Plöltsligt kände jag mig väldigt ung. Jag gick hem vid nio. Spenderade kvällen med mig själv framför datorn.

Det kan låta som en misslyckad kväll, men om sanningen ska fram trivdes jag bra med det. Det var lungt, tyst och väldigt avslappnat. En helt okej midsommarafton när allt kommer kring.

Lite lätt stressberusad

Jag kan gå från noll till hundra på en förmiddag. Allt som behövs är en drös mejl, ett gäng telefonsamtal och en nästan-chef som springer ut och in på ens kontor med extra arbetsuppgifter. Och en kollega som ger sig ut på semester min andra vecka på nya jobbet.

Jag har insett, att hur planerad dagen än är när jag anländer till kontoret, kan jag vara helt säker på att allting kommer gå i stöpet redan när jag öppnar inkorgen. Det har varit lite för mycket att göra. Världen har snurrat. Bokstavligen talat. Som effekten av ett styggt karusellåk eller en lätt överarbetad fylla. Jag tror det är ett dåligt tecken. Särskilt med tanke på att jag inte varit på vare sig nöjespark eller fest den här veckan.

Rom och cola

Två sjömän och ett gäng Cuba Libre. En måndagkväll på Avenyn. Så jävla najs!

"Varför gör jag inte sånt här oftare?" tänkte jag när jag satt där halvlullig på Lilla London och snackade grundstötningar.

När klockan ringde fyra i morse och det var dags att gå upp för att följa sjömanskollegan till bussen, mindes jag varför. Man sover alltid för lite, är alltid lite för seg och potentiellt alltid lite för bakis.

Fast det är nog tröttheten som är värst nu när jag sitter på kontoret. Har varit här sedan klockan sex. Lite extremt, jag vet. Men om jag ändå skulle upp och visa till bussen, kunde jag lika gärna dra mig iväg till jobbet så jag kan gå hem tidigare och sova i eftermiddag. Så nu har jag bara sex timmar kvar. Typ. Underbart!

Jag vet bäst själv

I går fick jag nytt träningsschema. Jag hade krupit till korset och erkänt att jag inte orkar sex dagar i veckan. Men när jag tittade på övningarna ville jag inte vara med längre. Så tråkigt. Så tunga pass. Så många övningar. Jag satt i omklädningsrummet och kände tröttheten komma över mig. Kände att jag borde skita i passet.

Men jag bet ihop, memorerade övningarna och körde igång. Tre övningar senare stod jag och flåsade som en gnu vid skivstången. Skulle köra knäböj men blev onormalt trött, skrämmande fort. Jag såg mig själv i spegeln och bestämdet mig för att lägga ner. Plockade av vikterna, låste in mig på dass och lipade. Det var värre än vad jag trodde. Jag är slut. Helt slut.

Jag ska ta det lite lugnt ett tag. Kolla in några andra gym. Träna lite som jag vill. Sköta kosten men inte pedantiskt. Ladda om. Nästa gång jag går på det tar jag det ur en annan vinkel och med vissheten om att jag känner min egen kropp fan så mycket bättre än någon annan. Därför ska jag skita i när andra säger att jag borde klara mer när jag själv känner att jag närmar mig gränsen. Varför lyssnar man mer på andra än på sig själv? Why?!

Högt spel

Idag tycker jag riktigt illa om mig själv. För att jag inte står för vad jag vill, vad jag tänker och vad jag tycker. Och för att jag inte är den jag alltid trott att jag varit. Hur många fler än mig själv har jag lyckats lura?

Jag söker spänningen och utmaningen i allt. Jag spelar med allt högre insatser, medveten om vad det kan innebära, men utan att vilja se konsekvenserna. Jag skiter helt enkelt i visheten och klokskapen. Blundar och kastar mig ut.

På spårvagnen till jobbet insåg jag att rastlösheten kickat igång igen. Jag är bara trött på att vara jag. Eller den jag tror mig vara. Jag nöjer mig aldrig med det jag har. Jag skulle kunna vinna jackpot och ändå spela för att få en till.

Så hur dumt och korkat det än är, sträcker jag ut handen och tar chansen när den kommer. Det gjorde jag i går om än på ett mycket försiktigt och oskyldigt sätt. Och jag ångrar mig. Men jag kan inte låta bli att göra det igen.

Fan ta mig.

Dunderstrul x 2

Okej, nu visualiserar vi att vi har en stor fet jävla vägg. Och så ser vi mig stå en bit ifrån. Jag gör mig startklar...

Färdiga....
Klara...
Gååå!

Tänk dig att jag springer som en tok mot den där väggen. Med huvudet före. Och jag ska inte över, jag ska in i den. Jag har rätt bra fart när jag...

Bang.
Aj.
Fan.

Jag har strulat till det. Gjort något jätteförbjudet. Gånger två. Två helger på raken. Problemen multipliceras, upphöjs i två, fyra... Eller sex. Hade det här varit en Kalle Anka-tidning hade det stått

Gulp.
Humpf.
Aotch!

Jag kan i alla fall trösta mig med att jag inte är den som skulle få det värst om hela ekvationen löser sig i slutänden. Fan vilken klen tröst.

Ung och klen

Jag var på 50-årsfest igår. Yngst i sällskapet. Det spelade ingen roll - förrän jag blev trött och började gäspa vid ett. Och sedan vid två. För att kasta in handduken och ringa en taxi vid tre. Gliringarna visste inga gränser.

Idag går allt på halvfart, men trots imponerande mängder vin, drinkar och champange är de enda sviterna från gårdagen trötthet. En näst intill förlamande trötthet i och för sig, men ändå.

Jag hade ätardag i går. Jag kommer ha ätardag idag. Och antagligen i morgon också. Motivationen sviktar. För jävla trött på kyckling nu. Får börja käka fisk istället. Men jag vill inte sluta med dieten. Den håller mig på banan. Den får mig helt klart kroppen att må bättre. (Även om den hade kunnat optimeras med lite mer grönt)

Ikväll är det grillning och fotboll hos Svante som gäller. Fule (min store lillebror) hänger också på. Ska bli riktigt kul. Det var ett tag sedan jag såg Fule sist. Han har hunnit köra av vägen och legat på sjukhus sedan dess. Jävla unge. För ett halvår sedan skar han av sig handleden när han kaklade sitt badrum. Ambulans den gången också. Förstår inte varför han inte kan vara en normal unge och låta bli att skrämma livet ur folk hela tiden.