Vad var det du inte sa?

Vi missförstår varandra. Nu börjar jag höra när jag själv säger saker som kan missuppfattas av honom, hinner (oftast) korrigera innan det skadar. Men jag kopplar inte vad han säger. Jag märker att han är trött på att jag inte förstår, hör irritationen i hans röst. Och sedan sucken. Och sedan hur han försöker släta över alltihop, fastän han precis varit på väg att säga att han börjar bli trött på mig. Jag är skiträdd att han ska tröttna, men jag erkänner det inte för honom eller ens mig själv.

Han kom förbi efter träningen igår. Vi åt ihop och ägnade nästan två timmar åt att missförstå varandra om träning, datorer och allt annat man nu kan tänkas prata om. Sen kramades vi. Då missförstår vi inte varandra lika mycket. Han är bäst på att kramas. Han är bäst på att få mig att bara känna mig lugn och trygg. Och så stryker han mig över håret. Säger ingenting.

Jag brukar sova bra med honom, men i natt slutade han aldrig vrida på sig. Snurrade runt. Var uppe och gick. Bredde ut sig. Knuffade bort mig. Kramade inte om mig när han vaknade. Jag var långt ifrån utvilad när jag gick upp. Min trötthet gick ut över kaffekokandet, proteinshakeblandandet och tidningsläsandet. Han måste ha märkt det. Han sa inte mycket. Han läste tidningen medan jag gjorde mig i ordning. Vi var tysta hela morgonen. Det var ingen pinsam tystnad, men det kändes konstigt.

När han lämnade av mig vid jobbet sa jag inget om att höras igen. Inte han heller. Kanske tog vi det som självklart, kanske tänker vi båda att det var bättre innan vi träffades. Jag tänker hela tiden att det var lättare innan han stormade in i bilden för inte alls länge sedan. Jag har varit så trött de senaste veckorna. Orkar inte gå morgonpromenader och känner att träningen tar för mycket av min tid. Jag hinner inte varva ner, röja hemma, laga mat eller sova tillräckligt. Han vände upp och ner på allt. Vi ses långtifrån jämt. Några gånger i veckan. Häromdagen tränade vi ihop på hans gym. Sen åkte var och en hem till sig utan att det var något konstigt med det. Vi är naturligast i världen.

Jag vill nog att han ska säga det högt. Att han tycker om mig. På något sätt. Inga stora ord, bara ett bekräftande. Jag ser på honom att han gillar mig. På hur han tittar på mig och hur han rör vid mig. Men jag vill höra att jag faktiskt är bra. Eller snäll. Eller söt. Eller rolig. Vad som helst. Något positivt. Något som får mig att känna att det kan vara värt att stanna kvar. För nu är jag på väg att ta den enkla vägen ut igen.

Yrsel

Jag känner mig ungefär som en yr valp i en hönsgård. Jag ser massor av roliga tvåbenta figurer som springer runt överallt och jag vill springa efter dem alla, men har inte en susning om vilken jag har störst chans att fånga eller vilken av dem som hade varit roligast att jaga.

Svante hade kunnat vara den halta kycklingen man hugger med en gång. Inte så roligt.

Den där otroligt snygge killen på gymmet som hjärtat alltid slår ett extra hårt, panikartat slag när jag ser (och som jag alltid tänker "wow vilken snygg kille, undrar vem det är - varje gång jag ser honom) hade kunnat vara lite roligare. Fast frågan är om han är den där fegisen som springer och gömmer sig under hönshuset där jag inte kommer in, eller om han är ungtuppen som nödvändigtvis ska picka mig på mitt stackars valpöra.

Nä, då är kanske den planerade dejten i morgon roligare. Han ser ruggigt bra ut och är himla kul att chatta med. Men eftersom jag är fruktansvärt fördomsfull och han jobbar med it, (i kombination med att han ser bra ut) tror jag att han är karriärskåt och pengatokig. Han säger massa bra saker hela tiden, men jag skulle ändå tippa på att han är en player. Fast vad fasen, jaga honom runt hönsgården kan jag göra. För skojs skull. Jag kan ju ha fel. Det kanske slutar med att vi plockar varandras loppor?

Morgonkärlek

När jag går av spårvagnen i Majorna denna tidiga morgon, ser jag en kille i 30-årsåldern kyssa sin flickvän innan hon kliver på spårvagnen. Han går över gatan och när spårvagnen börjar rulla ser jag hur han börjar söka med blicken för att få en sista skymt av henne innan hon försvinner. Han utstrålar kärlek. Och jag tänker att så, just precis så, ska det vara.

Is this life?

De två senaste veckorna har jag haft en huvudlös flirt med en kille som varit lite för bra för att vara sann. Och eftersom jag mognat så fruktansvärt mycket på senare tid, bestämde jag mig för att släppa på mina spärrar och leva här och nu som alla alltid pratar om. Det var störtskönt. Tills hans flickvän ringde mig idag. Vad säger man? Jag hade verkligen inte en aning. Inte en susning. Livet är helt knäppt. Det är bra att spela med.