Varför jag (inte) älskar mitt jobb

Okej, sist vi hade en "kris" på jobbet, hade jag förlorat en bokad lokal dagen innan annonsdeadline. Dagen efter fick jag en annan, som jag sedan blev av med för att få tillbaka den första.

Nu har vi en ny kris. På måndag ska vi enligt planerna ha två möten i en annan stad. Vi har ordnat med föreläsare, tilltugg, informationsmaterial och det ena med det andra. Och så visar det sig att två av fyra tidningsannonser i stadens eminenta tidningar, är näst intill oläsliga. Varenda siffra har fallit bort i trycket. Alla datum, tider och telefonnummer. Vilket eventuellt kan förklara varför så få anmält sig.

Påföljden är sådeles att måndagens möten (som jag slitit röv för att få ihop) ställs in och jag får så snällt ringa runt till de som anmält sig och säga "tyvärr har beep beep beep inträffat". (Där beep beep beep är en väl genomtänkt lögn)

I love my job. Not.

Vill du se mig naken?

Robban* är ett år äldre än mig och bor i en stad en bra bit här ifrån. Han är bodybuilder. För ett tag sedan addade han mig på MSN eftersom jag "är rätt söt". (Jag har alltid undrat varför man addar någon bara för att personen ser bra ut, själv föredrar jag att adda personer som kan ge en intressant diskussion, men hur som helst.)

Idag påbörjar Robban en konversation. Några korta hälsningsfraser, koll om hur läget var, han förkunnade att han snart skulle iväg och träna (klockan var 22.20) och så smack - en bild. Och inte vilken jävla bild som helst. Jag tittade. Glodde. Drägglade. För utan att jag över huvud taget uttryck någon önskan om det, har han postat en bild på sig själv där han ligger i sängen med täcket diskret över de intimare delarna. Även i miniatyren som visas i dialogrutan, ser jag att killen är snuskigt vältränad.

Jag laddar inte ner bilden, glor bara på miniatyren. Känner instinktivt att jag vill se varenda jävla detalj, men tänker inte ge honom det nöjet. Ger inte ens mig själv det nöjet. Jag frågar om bilden går som marknadsföring. Jag får en stor smiley tillbaka.

Robban roar mig. Mycket yta. Grunda diskussioner. Snustorr konversation. Ändå säger han så mycket. Hobbypsykologen i mig ser en osäker människa som törstar efter uppskattning och har redan gjort en lång analys av honom. Kommer jag bortanför det där ytliga skalet nästa gång vi chattar, om jag faktiskt får ur honom något av vikt, (inte hans vikt, jag vet att den ska vara 96 kilo om en vecka) då kan jag eventuellt fortsätta konversera med honom. Annars kan det vara. Vill jag ha schyssta bilder kan jag lika gärna googla. Eller hänga på det där forumet där han fick tag på min adress...

* kände att det var på sin plats med ett namnbyte

Livet ur ett annat perspektiv

I går satt jag elva timmar på Sahlgrenskas akut. Jag såg folk komma, läggas på bår och rullas iväg, såg folk gråta och gå. Jag såg en ovårdad hemlös man tigga kaffepengar för att sedan bli utkörd av personalen. Jag hörde en annan man blev hemskickad och hur han bad färdtjänsten köra honom hem - till Nordstan. Jag hörde konversationen mellan läkaren och tolken för de döva ungdomarna som trodde att de blev diskriminerade när läkaren kom fram och sa att det skulle ta flera timmar innan de kunde träffa öronläkaren eftersom denne stod i en operation.

Jag hade inte så ont, var inte det mest akuta fallet och prioriterades inte högst. Jag har en känsla av att mitt fall hela tiden halkade ner i prioriteringen och jag har försåelse för det. Samtidigt vet jag att mitt problem var ett av de enklaste att lösa. När jag väl fick komma in efter tio timmar, tog själva ingreppet inte mer än 20 minuter. Så kan det vara.

Kanske har jag rätt att vara lite bitter över att jag lade mer än en arbetsdag på att vänta i ett trist väntrum med nedsuttna, obekväma galonsoffor. Men sanningen är att jag inte är det. Jag gick därifrån med ett leende, trots att i stort sett hela dagen försvunnit för mig. Kanske borde vi alla spendera en dag på akutintaget ibland. Så vi får lite perspektiv på vår verklighet.

Ett jäkla velande

Efter att ha förlorat den stora lokalen sent i går fick jag en ny, liten idag. Sedan, lagom till att jag skickat all korrektur till annonskillen, blir jag av med den lilla för att få tillbaka den stora. Snurrigt värre. Men nu har jag den stora lokalen. Fast vi måste vara klara tre timmar tidigare än vad det var sagt från början. Och det var för att vi kunde stanna kvar länge på kvällen som vi ville ha lokalen... Typiskt.

Sen till jobbet

En av fördelarna med mitt jobb är att man kan komma två timmar "för sent" till jobbet utan att någon frågar varför.

Kris

En timme innan jag slutar och ska gå hem, får jag ett otrevligt samtal. Vips förlorar jag en möteslokal jag var säker på att jag hade. En stor möteslokal. För potentiellt väldigt många människor.

Kanske tycker man att det inte är några problem, man kan väl fixa en ny? Javisst. Men i morgon ska de annonser som reklamför projektet där lokalen ska användas, vara iväg. Och självklart måste lokalens adress anges i annonsen.

Jag ringer och ringer och när jag lämnar jobbet en timme senare än tänkt, har jag åtminstonde blivit lovad en lokal. Men det är inte helt hundra var, hur stor eller hur lättillgänglig. Trots det är jag rätt nöjd. Jag är räddaren i nöden, jag fixar när det krisar. Surt bara att man inte får någon övrtidsersättning...

Stora killar

Två riktigt biffiga killar sitter bredvid mig framför speglarna på gymmet. Den ene har en lätt överdimensionerad överkropp. De ser allmänt hårda ut, lite lätt deffade och har små linnen som i stort sett inte döljer något.

De pratar ganska högt men jag tänker inte på vad de pratar om, förrän killen med den överdimensionerade överkroppen sänker rösten, lutar sig fram mot den andre och nästan viskar:

- Jamen jag visste inte vad jag skulle göra, så jag försökte liksom röra vid henne, men hon liksom vände sig bort hela tiden.

Jag låtsas vara jävligt intresserad av att kolla klockan medan öronen växer till tefat. Den propertionerliga killen ser bekymrat på den förste. Den överdimensionerade fortsätter:

- Men jag ville så jävla gärna och och jag visste inte om hon ville! Vad fan gör man liksom?

Jag kan inte låta bli att le. Framför mig ser jag den här jättestora, till synes vråltuffa och jävligt
stöddiga kille försiktigt peta på tjejen han nästan kan kalla flickvän (fast han inte är säker) och hoppas på att hon vill ha honom lika mycket som han vill ha henne.

På något sätt var jag tvungen att kasta en av alla mina fördomar där. För utan att jag egentligen vill erkänna det, ser jag att de här muskelmonstren till killar bara tar vad de vill ha eftersom de har den fysiska styrkan till det. Fast egentligen är de inte så jävla stora, inte så jävla kaxiga. Av snacket som följer förstår jag att den överdimensionerade faktiskt tycker jävligt mycket om den här tjejen - och att han är skitskraj för att få nobben.

Den överdimensionerade killen lutar sig tillbaka på bänken, grabbar tag i ett par tokstora hantlar. De börjar prata högt igen. Polaren ger ett klokt råd: han säger att den överdimensionerade ska prata med henne.

Det snacket hade jag verkligen, verkligen velat höra...