Om något kan gå snett, kommer det gå snett

Tanken av att Projektet går under Murphy's Law - lagen om alltings jävlighet, har slagit mig tidigare. Men det är inte förrän nästanchefen ringer på mitt hemnummer och är upprörd för andra gången den här helgen, som jag vet att det är så. Situationen idag är något värre än vad den var i går, om man säger så...

Det är lite så att man känner att det inte kan strula mer nu, trots att man kan komma på tio scenarion till som är mycket värre än de som varit hittills. Så i morgon är det jag som i sann yrkesanda listar de mest osannolika händelserna jag kan tänka mig - och skriver en handlingsplan. För att vara på den säkra sidan.

Nu får du ursäkta mig, jag har några återbud att ringa.

Att åka spårvagn efter midnatt en lördagkväll

Låtsasdanskarna kom på vid Valand. Fyra tämligen berusade pojkar i 20-årsåldern. De talade en hemsnickrad version av danska. (Som alldeles för lätt gick över till klockren svenska om någon tilltalade dem.) En slog sig ner bredvid mig i bakersta vagnen, aspackad - rökandes på något svart. Hans polare stod upp och gapade bakom oss. Jag försökte läsa. Någon spottade på killen bredvid så att salivet stänkte upp i min bok. Han bredvid torkade rent byxorna och fortsatte bolma.

Vid Järntorget började killarna röra på sig och jag hoppades intensivt att de skulle gå av. Det enda som hände var att killen bredvid flyttade fram ett säte och att hans polare slog sig ner framför honom. Mer gapande, en låtsasspya (öl tillfälligt förvarad i munnen) och planlöst stötande på allt som rörde sig. Vid Chapmans torg lyckades de på något mirakulöst sätt få napp och försvann av vagnen, men som om de ville lämna sin signatur passade de på att sparka ut två rutor.

Jag undrar om det är vad som kallas "en lyckad kväll". I så fall är deras lycka min olycka, för efter en tvåtimmars antistress-session hos fröken T hade jag lyckats lugna ner mig. Helt i onödan skulle det visa sig, eftersom låtsasdanskarna lyckades återställa mig till mitt smått förvirrade och osammanhängande (nya) jag. Kanske lika bra att acceptera. The good days are gone. Stress är vardag.

(Lärdom: sitt aldrig i bakersta vagnen efter midnatt - allra helst inte en festarkväll. Absolut inte om du själv är tyst och nykter och helst vill läsa)

Varför jag (inte) älskar mitt jobb

Okej, sist vi hade en "kris" på jobbet, hade jag förlorat en bokad lokal dagen innan annonsdeadline. Dagen efter fick jag en annan, som jag sedan blev av med för att få tillbaka den första.

Nu har vi en ny kris. På måndag ska vi enligt planerna ha två möten i en annan stad. Vi har ordnat med föreläsare, tilltugg, informationsmaterial och det ena med det andra. Och så visar det sig att två av fyra tidningsannonser i stadens eminenta tidningar, är näst intill oläsliga. Varenda siffra har fallit bort i trycket. Alla datum, tider och telefonnummer. Vilket eventuellt kan förklara varför så få anmält sig.

Påföljden är sådeles att måndagens möten (som jag slitit röv för att få ihop) ställs in och jag får så snällt ringa runt till de som anmält sig och säga "tyvärr har beep beep beep inträffat". (Där beep beep beep är en väl genomtänkt lögn)

I love my job. Not.

Vill du se mig naken?

Robban* är ett år äldre än mig och bor i en stad en bra bit här ifrån. Han är bodybuilder. För ett tag sedan addade han mig på MSN eftersom jag "är rätt söt". (Jag har alltid undrat varför man addar någon bara för att personen ser bra ut, själv föredrar jag att adda personer som kan ge en intressant diskussion, men hur som helst.)

Idag påbörjar Robban en konversation. Några korta hälsningsfraser, koll om hur läget var, han förkunnade att han snart skulle iväg och träna (klockan var 22.20) och så smack - en bild. Och inte vilken jävla bild som helst. Jag tittade. Glodde. Drägglade. För utan att jag över huvud taget uttryck någon önskan om det, har han postat en bild på sig själv där han ligger i sängen med täcket diskret över de intimare delarna. Även i miniatyren som visas i dialogrutan, ser jag att killen är snuskigt vältränad.

Jag laddar inte ner bilden, glor bara på miniatyren. Känner instinktivt att jag vill se varenda jävla detalj, men tänker inte ge honom det nöjet. Ger inte ens mig själv det nöjet. Jag frågar om bilden går som marknadsföring. Jag får en stor smiley tillbaka.

Robban roar mig. Mycket yta. Grunda diskussioner. Snustorr konversation. Ändå säger han så mycket. Hobbypsykologen i mig ser en osäker människa som törstar efter uppskattning och har redan gjort en lång analys av honom. Kommer jag bortanför det där ytliga skalet nästa gång vi chattar, om jag faktiskt får ur honom något av vikt, (inte hans vikt, jag vet att den ska vara 96 kilo om en vecka) då kan jag eventuellt fortsätta konversera med honom. Annars kan det vara. Vill jag ha schyssta bilder kan jag lika gärna googla. Eller hänga på det där forumet där han fick tag på min adress...

* kände att det var på sin plats med ett namnbyte

Livet ur ett annat perspektiv

I går satt jag elva timmar på Sahlgrenskas akut. Jag såg folk komma, läggas på bår och rullas iväg, såg folk gråta och gå. Jag såg en ovårdad hemlös man tigga kaffepengar för att sedan bli utkörd av personalen. Jag hörde en annan man blev hemskickad och hur han bad färdtjänsten köra honom hem - till Nordstan. Jag hörde konversationen mellan läkaren och tolken för de döva ungdomarna som trodde att de blev diskriminerade när läkaren kom fram och sa att det skulle ta flera timmar innan de kunde träffa öronläkaren eftersom denne stod i en operation.

Jag hade inte så ont, var inte det mest akuta fallet och prioriterades inte högst. Jag har en känsla av att mitt fall hela tiden halkade ner i prioriteringen och jag har försåelse för det. Samtidigt vet jag att mitt problem var ett av de enklaste att lösa. När jag väl fick komma in efter tio timmar, tog själva ingreppet inte mer än 20 minuter. Så kan det vara.

Kanske har jag rätt att vara lite bitter över att jag lade mer än en arbetsdag på att vänta i ett trist väntrum med nedsuttna, obekväma galonsoffor. Men sanningen är att jag inte är det. Jag gick därifrån med ett leende, trots att i stort sett hela dagen försvunnit för mig. Kanske borde vi alla spendera en dag på akutintaget ibland. Så vi får lite perspektiv på vår verklighet.

Ett jäkla velande

Efter att ha förlorat den stora lokalen sent i går fick jag en ny, liten idag. Sedan, lagom till att jag skickat all korrektur till annonskillen, blir jag av med den lilla för att få tillbaka den stora. Snurrigt värre. Men nu har jag den stora lokalen. Fast vi måste vara klara tre timmar tidigare än vad det var sagt från början. Och det var för att vi kunde stanna kvar länge på kvällen som vi ville ha lokalen... Typiskt.

Sen till jobbet

En av fördelarna med mitt jobb är att man kan komma två timmar "för sent" till jobbet utan att någon frågar varför.