Onsdagsdejt

Jag var på dejt igår. Han var skitsnygg. Väldigt fina ögon. Potentiellt snygg häck. Kan ha varit muskulös, men vem vet med alla dessa jävla kläder?

Vi tog en take away-kaffe och satte oss på Götaplatsen. Tittade på trafiken längs Avenyn. Pratade om vanliga saker och om mindre vanliga saker. Som varför det skulle vara svalare att ha en svart än en vit burka. Jag måste erkänna att jag inte hade så bra koll, men han hade läst i Illustrerad Vetenskap att det var så. Det var något med luftdraget och... Eh... Det var en flummig men ganska kul diskussion.

När jag skulle dra mig hemåt, föreslog jag att vi skulle höras. Han föreslog en repris. Det lät fint, tyckte jag. Och så åkte jag hem och tänkte massa positiva tankar. Vaknade med positiva tankar i morse också för den delen. Jo, det var en bra dejt.

Yrsel

Jag känner mig ungefär som en yr valp i en hönsgård. Jag ser massor av roliga tvåbenta figurer som springer runt överallt och jag vill springa efter dem alla, men har inte en susning om vilken jag har störst chans att fånga eller vilken av dem som hade varit roligast att jaga.

Svante hade kunnat vara den halta kycklingen man hugger med en gång. Inte så roligt.

Den där otroligt snygge killen på gymmet som hjärtat alltid slår ett extra hårt, panikartat slag när jag ser (och som jag alltid tänker "wow vilken snygg kille, undrar vem det är - varje gång jag ser honom) hade kunnat vara lite roligare. Fast frågan är om han är den där fegisen som springer och gömmer sig under hönshuset där jag inte kommer in, eller om han är ungtuppen som nödvändigtvis ska picka mig på mitt stackars valpöra.

Nä, då är kanske den planerade dejten i morgon roligare. Han ser ruggigt bra ut och är himla kul att chatta med. Men eftersom jag är fruktansvärt fördomsfull och han jobbar med it, (i kombination med att han ser bra ut) tror jag att han är karriärskåt och pengatokig. Han säger massa bra saker hela tiden, men jag skulle ändå tippa på att han är en player. Fast vad fasen, jaga honom runt hönsgården kan jag göra. För skojs skull. Jag kan ju ha fel. Det kanske slutar med att vi plockar varandras loppor?

Fredagsdejt

De kom hastigt. En timmers varsel. Ville jag? För skojs skull? Jamen vad fasen, en fredagkväll alldeles ensam är ju ingen hit.

Vi skulle ta en promenad runt Röde Sten, men när vi väl kom dit hittade vi en väg som gick en bit till. Och en annan som gick lite längre ut. Jag trivdes med honom, han var lättpratad. Förbi Nya Varvet. Vi tog omvägar runt smågator och sedan förbi Kungsten och hemåt.

När vi kom till Sandarna kom jag på mig själv med att försöka sänka takten. Han lade handen på min arm när han pratade med mig. Log. Jag log tillbaka. Vi pratade mysbyxor, de där man vägrar slänga och fortsätter sunka runt i trots att de passerat bäst-före-datum. Han är välklädd, modeintresserad. Jag försökte föreställa mig honom i ett par träningsbyxor och misslyckades fatalt. Innan vi hann fram till avskedet frågar han om jag ville följa med upp på ett glas vin. Why not?

Vi satt i var sin soffa i hans etta på 37 kvadrat och drack Rawsons Retreat och pratade musik och film och om allt annat som både spelar roll och inte. Vi såg minifilmen om pingvinerna i Madagaskar, skrattade, log åt varandra. Jag fick ont i mungiporna. Varför le så?
När jag hittade ritningarna över vindsutrymmet han tänkt köpa loss kom han och satte sig tätt tätt bredvid och visade bilder på trappan han ville ha och förklarade hur det kommer se ut där uppe när allt är klart. Jag kände värmen från hans lår genom jeanstyget. Fan vad najs.

Klockan tolv drog jag mig. Han ville träffa mig igen. Han fick mitt nummer, jag fick hans. Sen en kram. Jag försökte ta mig ut ur hans lägenhet, men det var som Fort Knox och han fick hjälpa mig med nyckeln, med dörren. Han följde mig ner till porten, den var visst också konstigt. En kram till. Varmt, skönt. Jag gillar kramar. Sedan gick jag.

En dejt. En bra dejt. En bra kille. Kanske - antagligen, en dejt till. Någon gång. Kanske något mer. Kanske inte. Singellivet är rätt bra trots allt.

Tankar om livet

Flirten med Helsingborgaren var som årets första tur med mountainbiken. Jag hann känna mig tillräckligt säker för att släppa på bromsarna i nedförsbacken. Jag lyckades invagga mig själv i ett lugn stort nog för att för en millisekund släppa koncentrationen. Givetvis vurpade jag. Men när man är avslappnad slår man sig sällan. Så jag reste mig upp och satte mig på cykeln och fortsatte.

Egentligen är jag mest tacksam mot honom. Han fick mig att tänka till. Tänka om. Tänka rätt. Han sa att livet är knäppt, att det är att skratta åt det. Han hade rätt.

I min inkorg

"Så här 10 sekunder efter du lämnat mig så ville jag bara säga att jag tycker du är helskön och väldigt söt! Så jag hoppas naturligtvis att du tycker jag e söt så jag får träffa dig igen."

Han syftar visst på mig.